REVY AF TIONINGARNE. Minerva, medan hon åter samlar den vattniga galla, hvarmed hon en tid bortåt öfversköljt friberre Anckarsvärd, har nu fått det infallet att öfversvämma sin publik med tidevattnet, d. v. s. med det allmänna, angående tidens teeken. Det är vulkanen, som sedan han lange kastat aska och grus, slutar med vatten. De naturkunnige påstå att sådant kommer af snö och is, som smälta i bergens hålor, och men kan således sluta ett snön nu smält i Polyfems håla. Att detta blifvit beverkadt af den nya nådesol som, den gamla tilltrots, uppgått på den svenska justitiens himmel, eller af ansträngningen under den långa gallsekretionen, eller af den liberala pressens klämning för någon tid sedan, på ömitålighetens stora liktorn, vore väl wiöjligt; men troligast ligger orsaken i den återkomra vårvärmen, som piggar upp äfven ålderdomen, och hos den återväcker föreställningen att se sin skröplighet förymgrad genom en förmälnving med den uvga vårens slägte. Om denna återväckta föreställning vittnar hela den uppsats vi gå att korteligen lägga under läsarens ögon. Der är insänd och man återfinner deri riddarens af de allmänna fraserne periodiska bravur, att i portgången af det ramlande murkna harangera det trotsande unga. Första satsen blir då den att en strid, en fejd, en kamp existerar meilan det gamla och det unga, och deraf följer tydligen den andra eller att originalet i portgången är en medlare — att han är okallad gör ingenting till saken, han medlar blott i allmänna fraser. Dernäst kommer att bestimma de stridande partierna: på ena sidan de gamla försvararne at det beståndande, det från fädrev ärfda, det häfdvunna ixom kyrka och stat — dessa äro hederliga mön; på andra sidan de unga, som vilja införa nya lagar och förhållenden — dessa härleda allt från abstraktiomers hugskott eller från beräkningar på pekuniär nytta och vinst; slutligen gifves äfven ett tiers parti de friska viljorna, hermafroditer, som vicka af och till, vilja mycket och begripa intet. Inför dessa flaxar mnu det ruttnas emissarie lik flädermusen i fabeln och predikar de allmänna frasernas lära än för den ena än för den andra. Läsaren känner redan denna läras hufvudsatser; första hufvudsatsen är att säga allt så att ingenting är sogdi; den andra attåt detsom möjligen kan interpreteras gifva en sådana vändning, att det gamla blifvit vederbörligen rosadt och det unga vederbörligen fördömt. Detta sker isynnerhet derigeeom att man säger att hes det gamla finnes göld, bland det, som nu för tiden kallas slagg, men att det unga, alldeles ice någon fullmag af den tid för hvilken de strida, att de ingenting vilja, ingenting kunna, med ett ord att iagen äger tala i denna sak — mer än de allmänna frasernas predikant i portgången. rr