Aftonbladet – 28 april 1837, sida 3

TEN STOR MANS YTTRANDE OM KALLA BAD OCH BASRÖSTER. Forts. från N:o 93.) I I öfrigt har jag hört basister, som väl icke haf så mycken klang och styrka i sin bas; men mer djup, såsem t. e. en Appel, som var Tysk, en verk. lig koloss, hvilken sjöng på fäktsalen i Lund; di jag såsom åhörare, sittande på en bänk, fann fö godt att intonera, vid en final; då efter slutad konsert Appel steg fram, och sade, att han hört en skör och klangfull röst, och önskade få göra bekantskaj med dess egare; men som jag tyckte att jag hade burit mig obehörigt åt, så blef Appels anmälan obesrarad. — Likaledes hade klockaren Tengvall i Malmö samt organisten Carlbom i Helsingborg djupare basstämma än jag nånsin egt. Men näppeligen hade de den styrka, och den sonora fyllighet, som utmärkte min röst i min friska ålder; då jag kunde förmedls väl etthundrade röster, liksom till en enda sammangjuten ton, såsom månge kunna intyga, hvilka deltogo med mig i aftonserenaderna på Lundagård, åren 1805, 1806 och 1807. Men hvad jag icke kan veta, är, om min basstämma vid 20 och 21 års ålder kunde redan vara utbildad till sin fulla vidd, djup och styrka; eller om den icke, i fall af fortfarande helsa och kroppsutveckling, skulle kunnat blifra vid 25 å 30 års ålder i samma stil som La Blaches basstämma, isynnerhet som jag nästan aldrig vågade gifva stämman fullt ut, för att ieke, bland månge sjungande, blifra den enda som hördes. Den enda gången jag tänkte det var så godt att släppa rösten till, liksom flickan tänkte om brölloppet, var då min skjutsare om natten vid Löddeköpinge länge och väl hade ropat på pramkarlem; men då jag nu väcktes ur min sömn, sade jag med det skämtsamma lynne, som altid var mitt fel: menar du vi skola vänta här tills i morgon bittida, såsom du säger? nej! jag skall lära karlen att sefva ruset af sig; hvarpå jag upphäfde ett rop, som visserligen ej var musikaliskt, men dock hade sin påräknade verkan, ty det liknade mindre en basists menniskoröst, än ett lejons rytande. På återresan samma dag såg jag, att pramkarlen hade en svullnad i pannan, som han sade hafva kommit deraf, att han vid uppfarandet ur sängen stött emot ett på en spik å väggen hängande mindre skåp; hvilket han vid uppvaknandet trodde föll ner vid den dallring i huset, soma mitt starka rop af honom tycktes förorsaka). Jag påminner mig, att jag vid ett samtal i ett sällskap hos Prof. Cederschjölds, då äfven Apothekar Colliander var tillstädes, ville göra de närvarande uppmärksamma på något, som en annan, numera genom sina öden namnkunnig person nämde, då jag: sade allenast det lilla ordet; Hör! men som dörrar och fönster dervid dallrade, blef jag förlägen öfver den häpnad och alteration jag väckte hos åtskilliga bland fruntimmerna; isynnerhet de äldre förnäma fruarna i rummet nästintill: hvarföre jag tillade med fogligare stämma: brukar man säga i Engelska parlamentet. Det gläder mig derföre att få veta, huru en La Blache har en stämma vida mera kraftfull och bullersam än min har varit. Men näppeligen tror jag, att jag skulle hissna dervid; utan om jag förut tegat, kunde möjligon händt, att jag, Jiksom vid Appelska baskonserten, fallit på det orådet att intonera från sjelfva parterren. I min ungdom åren 1806 och 1807, hade jag i hågen att resa till Italien; och då mine slägtingar frågade hvad jag skulle a ) Pramkarlen, då han i blotta skjortan hastade ut, sade icke, att han trodde ett lejon sluppit löst, utan sjelfva djefvulen, Hvad! svarade jag, är du en sådan karl, som genast är färdig när djefrvulen befaller? Om jag varit i ditt ställe, och trott det var djefvulens röst, skulle jag blifvit liggande. Ty ville inte han fara öfver ån utan färja, kunde han vändt om, der han var kommen ifrån.n