Aftonbladet – 24 april 1837, sida 2

VVS OMM VUIV JICAC Ralla Dau IOorcnade med brunnsdrickningen vid Ramlösa. Sedan den tiden hafva kalla bad hört till goda och förnäma tonen, liksom glasögon och lorgnetter, hvilka af många brukas, tills långsynte blifva alldeles närsynte; dessa fördömliga kalla bad hafva nu mer än elt fjerdedels sekel nyttjats af sjuka, unga och gamla, män och qvinner. Men de farliga följder dessa kalla bad ofta medfört, så att friska blifvit sjuka, och sjuke döde deraf, bar icke väckt någen annans uppmärksamhet, än undertecknads. Jag har känt mer än femtio personer, som, förut temligen friska, ådragit sig dödliga och tärande sjukdomar genom kalla bad, eller blifvit stamdigt sjukliga af bröstkrämpor, och alla arter af gikt och rheumatisk värk. Ja, man har exempel på dem, som stigit friska ned i det kalla badet, men döv på stället. Kalla bad böra afskys såsom pesten och koleram; aldrig blef någon botad af dessa kalla bad, om han ej tagit skada af dem: friska hafva genom dem blifvit sjuklingar; jag är sjelf en ar dem, då jag år 1808 efter nervfeber, på en läkares råd, nyttjade kalla bad, och många sjuklingar hafva dem att tacka för en plågsam och förtidig död. Man föregifver, att kalla bad härda; dock endast dem, som förut äro härdade; men de härda de svaga till döden; äfven starka härdas efta dertill. En ung borgare i Helsingborg vid namn Flyborg gick frisk ned och badade i saltsjön; men fans död i vattnet. Den för sin styrka namnkunnige baron Ribbing tog ett kallt bad, blef förkyld, fick haftig feber, och dog innan kort. Man invänder, att kalla bad böra med försigtighet användas och äro då välgörande; men hvar är gränsen för denna försigtighet? Hvem vet säkert, hvilken . gång man kan tåla eller icke tåla ett kallt bad? Gif barnet elden, och säg: — nyttja den med förigtighet! Så länge kalla bad ieke rekommenderades af läkarne, hade alla, utom några ystra pejkar, som lärde sig att simma och just genom denna rörelse ej kunde förkylas, en naturlig vedervilja och afsky för kalla bad; men nu skola alla dertill, liksem när mar är tillstyrkt taga in rhabarber, huru illa det än smakar. Äfven jag hade föreställt mig, att kalla bad ej blott bibehölle och förökade helsan, utan äfven återställde en förlorad; det var en af läkare ingifven fördom. År 1815 uti Juli månad badade jag i badvagn vid Helsingborg, ej straxt efter, utan straxt före måltiden; men just som jag kastade mig i sjön, frusade blodet ut genom mitt högra öra. När jag sedan omtalte händelsen för doktor S—k sade han, att jag skulle hafva dött på stället, om ej hufvudets inre textur, såsom hans terminologi var, hade varit starkare, än de fleste andras. Men i många år susade det alltid för mitt öra såsom ett stormarde vattenfall; och jag har sedan alltid varit något lomhörd på samma öra. Andock var jag redan från första ungdomen van vid kalla bad; som gosse hade jag lärt mig simkonsten; jag med trenne mina äldre bröder brukade ofta bada vid Kjellby, redan uti Mars och Apriljmånader; men hvad som räddade vår helsa var, att vi skulle rara i skolan kl. 2 e. m.; vi lupo nära en fjerdingsväg till badstället kl. 14 straxt efter måltiden, voro en qvarts timma i vattnet, stundom an half, och ;prungo oss varma hem igen till klockan tu, utan att ner än en gång anmärkning skett, att vi ej infunno ss på klockslaget; detta skedde under S. D. Ni nformationstid, men när vi två yngste sedan fingo I. S. F. till lärare, var han en rigtig fångvaktare; och vårt straff var det, att sitta inne våra fritimmar; n gång sade en skolgosse, som hette Göran H—g, tt stort snille, som 1805 vid tjugo års ålder dog i ervfeber af vanskötsel, till, mig och min yngre bror r 1801, genom planket till bakgården uti Biskopsbotället, att om jag ville följa med till badstället, så kulle han lära mig att trampa vatten; jag bekände nin lust, men sade: Magistern har förbjudit oss gå tom gården; ingenting har gjort djupare intryck på vig än följande svar: Ack! du ädla frihet! jag är llenast en Skoflickarson; och äter mig sällan mätt; en vill dock ej byta lott med Biskopens söner.n aturligtvis mättade vi honom ofta, så smart han kom I oss, och klagade öfver hunger; men efter min rs död erfor jag, att äfven Biskopssöner kunna omma i betänklig belägenhet. När äfven jag, som ir en stor simmare, kunde taga skada af kalla bad, ru mycket mera andra, och i synnerhet gamla permer eller svaga fruntimmer År 1807 simmade jag an Landskrenas hamn halfvägs till Hven; orsaken arföre jag återvände, innan jag hann fram, Var, eedan solens sista strålar flammade på hafsytan; men 1813 simmade jag från TreHeborgs redd, i afsigt t uppnå ett Engelskt linieskepp; men som jag efter t par timmars simning fann aflägsenheten vida stör, än jag från stranden föreställde mig, återvände 5, såsom jag tyckte, på halfva vägen; man jag har då motvind, sora uppväxte till SRS vilken Stade höliorna. Almen sne hafyn SEK MAN da