Aftonbladet – 21 april 1837, sida 1

I varit förmodadt, nemligen att flere bland de nu tilltalade tjenstemänonen sedan förlidne sommar lafvetat och åjelpt att dölje balansen. Wi återkomma svart till detta ämne. I Hr generaltulldirektören, Grefve Posses och Hr Statsrådet, Friherre Åkerbjelms ansökningar, den I förre till Konunger, den sedurre tll Juste kansleren, äro af Daghgt Allehanda för dag in extenso införda. Då vi sålunda blifvit föirekomne och båda skrifterne icke kunna znses annorlunda än som en tom, för lagskipningen främmande demonstration, snse vi oss tills viI dare ej behöfva införa mer än det i afseende :på supplikanterne mest karakteristika. Hit räkjna vi, af Grefve Posses skrift, slutet, så lydande: . Nogsamt inser jag det ovanliga i denna min junderd. anhållan; men jag vågar dock hoppas I Eders Kongl. Maj:ts nåd. tillgift för densamma, då Eders Kongl. Maj:t säkerligen icke ogillar ide motiver, som föranledt den. Ar jag verkligen felande, så önskar jag icke att blifva ostraffad, men är jag fri från skuld till ifrågavarande beklagliga tilldragelse inom Tullverket, så Ibör jag så mycket hellre söka få sådint offentligen erkändt, som nisstankan at fel af mig blifvit begångna hindrar mig icke allenast att, såsom sig bör, utöfva det Embete jag innehafver, utan äfven att afgå från tjenstemannabanan med den tillfredsställelse, hvartill jag — på gruud af egna medvetandet att under 29 års oafbruten tjenstgöring inom de flesta delar af den civila administrationen och i domarebefettningar jhafva efter förmåga sökt uppfylla mina phgter och gagaa mitt fädernesland — trodde mig vara berättigad. Är det verkligen Herr Grefve Posses allvar, att från sig afleda all misstanka om vållande till den inom tullverket inträffade oordning , och inser Hr Grefven klart, att den å honom hvilande misstanka hindrar honom, att, såsom sig bör, utöfva embete hsn innebafver , så har Herr Grefven utan tvifvel valt den olämplizgaste utväg än nå sitt syfte, det vill säga, att afleda all miss anka, och förekomma att hans embete icke lider. Herr Grefven har till Kongl. Maj:t ingått med en böneskrift, och begärt att ett serskildt åtalwmixnte mot honom anställes: men Hr Grefven visste ju, att sjelfva balansfrågan kommer att utredas af Kammarrätten, och att denna rätt, om den så pröfvar nödigt, kan insända handlingarne till Kongl. Maj:t, för att få Herr Grefven ställd under tilltal. Herr Grefven har således. solliciterat Kongl. Maj:t i ett rål, som berodde på domstols pröfning, och den enda effekt Herr Grefven af denna sin handling kunnat vänta, är, att Herr Grefven enligt Påbudet avgående Sollicitanter blifvit fälid till 10 Dir s:mts böter — en förtret. den Hr Grefven så mycket snarare bordt vänta sig, som det icke nu är första gången Hr Grefyen besvärar med en dylik ansökning. Hr Grefven är jurist, och skall således vid närmare eftersinnande inse både det oformliga och det kraftlösa 1 den valda utvägen och huru den snarare egnar sig att vacka och underhålla, än att förtaga den misstanka om Grefvens nit och duglighet för sin befattning, hvilken hos regeringen såsom hos alimänheten är lika förlåtlig. Ty, ehuru det väl kunde ådagalägga något mod, ati Hr Grefven sjelf erinrar regeringen om hvad den bordt göra, d. v. s. huru den bordt besiona, att den der balansen med så många bedröfliga biomständigheter, gaf en välgrundad anledning att misstånka chefens duglighet, och att ensamt denna misstanka, enligt Hr Grefvens i denna punkt ganska riktiga omdöme, måste hindra Hr Grefven att, såsom sig bör, förvalta embetet, hvadan det också varit bäst att genast, åtminstone tills vidare, skilja Hr Grefven deri:rån ; så kan men dock icke neka, att det är att nära, men icke att upphäfva misstankar, när man tillgriper en åtgärd, hvars kraftlöshet man såsom lagfaren nödvändigt måste irse. Hvad slutsats r2geringen må hafva dragit af Hr Grefyens supplik låter icke uträkna sig, men allmänbeten anser den som en ostentation, eller kamske som en fintlig anhållan, att Hr Grefven icke måtte skiljas från sin plats förr, än alla en invecklad rättegångs formaliteter blifvit ända till yttersta punkten genomgångna, medan man ändock ailud skulle upprepa att det var Hr Grefven sielf. som äskat åtalet... Vi; vilja icka doaan