väg hycklar omsorg för något annat än för sin ege oantastlighet. Friherre Änk: d var ännu ung, då inom vårt lan tryckfriheten lossades ifrån sina länge burna boijoj Att hon gcnast började att rasa, låg kanske. mom s: kernas natur; men Frih. A—d harmades i likhet me många andra, då han såg föremålen för sina politisk tillgilvenhe ter af partisinnet både orättvist och otidi; anfallas. Han trodde att Grewesmöhliaderne skull leda till Upplösning al allt skick, af all anständighe inom samhället; och det hade icke varit någon c möjlighet att dess samvete blifvit belastadt med del aktghet uti 18512 års inskränkningar i tryckfriketer om han ej afhållit sig ifrån Riksdagen i Orebre Frih. A:d är nu gammal: har sedan 1812 erfarit myc ket, och sedt ändå mera. Han yttrar detta endas som ett varnande exempel för det yngre slägtel att ej af känslighet låta förleda sig till förbiseende resultaterne ilvån all annan inskränkning i i tryckfrihe ten än den, som kan beredas genom den allmänn sinnesstämningens evigt uttalade Törtrytelse emot all skändligt bruk af tryc kfriheten. Tryckfrihetens lappning genom lagar har gemenli gen alldrig medfört annat än fortsättning al trycktri hetens olägenheter. för den al makten eller al parti yran förföljde, under förlusten af tryckirihetens o värderliga inverkan, såsom skydd för menniskorätt allmänhet. Frih. A:d har hågat sig om det är troligt at Hr Askelöf — af blotta begäret, alt genom vidiculei såra och förnärma, — öfterträdt den ; gräns, som sam hällsordningen och hederslagen stadgat, vill värn 10; allt inbrott uti husoch hemfreden, eller uti det enskildta lilvets mestosky ldiga förhandlingar? och han ä; tycklig nog attysvara sig, med ett tvilvel om tillvaron a någon så Svart och dålig själ. som genom smädelser söker skada, blott för skadeglädjen skull. Frih. A:c kunde gärna nu, så väl som tillförene många gängei skedt, iakttagit tystnaden, och blott med föraktet besvarat anfallet: men skillnaden emellan förr och nu är ej så obetydlig, som man vid första påseendet skulle vilja finna; ty fört var det oftast fråga om Fiih A:ds handlingssätt som offentiig man, i hvilken egenskap han äfven tillhörde offentlighetens område; då man nu deremot inträdt på det enskildta lilvets, hvilket han ej genom sitt stillatigande i detta fall kunnat medgifva, såsom icke underlydande någon offentlig granskningsrätt. Hvad som vid detta tillfälle mäst smärtat Frih. A:d, är ingalunda Hr Askelöfs lumpna förolämpningar, hvilka han anser sig vara för mycket öfver, för att af dem ensamt kunna såras men de dolda driffjädrarne, som så synbart legat derunder; den ihärdiga förföljelse; den genom åtskilliga förhållanden omisskänneliga ovilja, som följer Frih, A:d älven efter dess återtåg ifrån de olikartade lystnadernes tummelplats, är för honom påkostande. Han blyges ej alt erkänna det, om det också skulle tydas som en svaghet; men för honom odrägligast af allt är det misstankans gift, hvarifrån man Tör rgäfves skulle bjuda till att frigöra sig, då forskningen efter orsaken hos den tänkande varelse n är en så naturlig följd af gifne, samt prötvade verkningar; och vare detta nog sagt för att hes den känsliga menniskan ådagalägga allt det, genom sina följder förhatliga utaf ett så beskaffat handlings itt, som Hr Askelöts sednaste emot Frih. Anckarswärd. Tryckfrihetens missbruk emot enskild man är mera obehagligt, relsamt och försmädligt, än det är vådligt. Missbruket lygas genom bruket, och den kiltsligt låge smädaren och belackaren finner förr eller sednare sin lön uti let allmänna föraktet. Herr Askelöf är ägare utaf ett Pidningsblad och besitter således utvägen alt smäda efter beqvämlighet ech godtycke. Allmänheten torde ttvist taga i Öfvervägande hvilken här varit den anallande, och hvilken som varit den anfallna, hvadan ton äfven benäget täcktes inse, att efter nvad som mu föreflallit, ingen skriftve xling med Hr Askelöf yterligare kan komma att äga rum genom C. H. Anckarswärd.