Aftonbladet – 20 april 1837, sida 2

valva trodt sig kunna uti detallmänna omdömet neditta en medbor ares personlighet och anseende, Phorild begagnade uti en strids-skrift vid något tillälle emot sim vederdeloman ett utrop: hvarmed man på vart språk understundom alvärjer gläls; men Thoild var poet, och dessutom så stor skriftställare som någonsin dess motståndare. Frih. A d känner lämpigheten al utropets användande emot Hr Askelöt; men, hvad som gerna kan sägas i vers förbjuder här bildningen itt på prosa uttala olörtäckt. Hr Askelöf har missagilt sig uti sin förutsättning, att Frih. A:d gaf en måltid till firande al H.M. Konungens dag; då förhållandet var, att han firade Konungeus dag 4lerföre, att han på den, af förekomne anledningar händelsevis sal en målt d. Det högförnäma hån, hvarmed Hr Askelöf företrädesvis behagar utpeka några ibland västerne vid nämnde målud, — passar honom illa, aå vid tilltället, ingen plats vid Frih. Ad:s bord, uplogs al någon person, som han skulle vilja ställa unler Hr Askelöf uti värde: ehuru många flere än de nämde, icke finna rum inom don rangordning, hvarati Hr Exp. Sekret. Askelöf står ganska högt — Anspeglingen på Boktryckaren Hr Lindhs förhållanden till Lit. A:d, är vid detta tillfälle blott en föortsättning al: den, ända till ömklighet dåtsa anda, som allt igenom uti Svenska Minerva uttalat sig, i alseende å det bedröfligt märkvärdiga ötvervåldsmålet emot Ar Lindh; och Frih, A:d hade hoppats, att det tysta forakt, hvarmed han upptagit Sv. Minezvas understundom ganska gemena häusyltningar å konom, för hans högljudda ogillande al händelsen; skulle frikallat honom från dess vidare beröring: men då ödet så velat, så skyr han ingalunda att erkänna det mera än obehagliga mtryck, som första underrättelsen om, emot Hr Lindh föröfvade våldsamhet, med alla dess biomständigheter, hos honom väckte. En ibland hnfvudsatserne uti Frih. Ad:s politiska troslära, har alltid varit: att en god samhällsordning förnämligast hvrilar uppå ett allmännare beilrands at andras oforrälter. Friherre Ank:d nekar aldeles icke, alt han på det lifligaste insresscrade sig för en tilldragelse, som hade ägt rum, så till sägandes invid dess bostad. Han underlät ingen utaf privalmannens ulvägar, att verka på maktens opinion: han handlade al lörtrytelse, att ett så obändigt, s3 obelefvadt våld kunnat förötvas af personer tillhorande dess kast: tillhörande ett stånd, bestämdt till medborgarens försvar, och ej till deras våldförande och förtryck: han handlade af vänskap för Gen. Ad. för armeen, hvars ställning han ansåg fordrat ett mera kraftlullt sakens omlattande, just derföre, att den gällde de opriviligerats klassernas urgamla lättretlighet emot det priviligicrade ståndet: han handlade al vänskap för Gen. Ad. lör armåeen, i det han gjorde hvad han kunde, för att leda uppmärksamheten å tilltället, att med liten uppoflring nog ådagalägga huru Konungens man, äfven kunde vara folkets man: och huru ett oskick inom arme au ar denna art af Högsta Befälhatvaren verksamt kunds beilras, endast genom den extrajudiciella bestrallningsrättens tilllämpning på regementsbefälet. för den korps, al hvars några medlemmar, det för vår tids bildning oerhörda våldet var begånget Irih. A:d nekar ingalunda att han hade Önskat en såarn sakens behandling, för den tillfredsställelse folket skulle känt deraf; och tör den nytta Högsta makten alltid hemtar ifrån folkets belåtenhet och bifall. han hade Önskat en sådan sakens behandling, 1iör diseiplinens inom armeen skull; emedan det ligger i sakens natur, att om den vuctänksamme och brusande ungdomen inom en corps, vet, att ett aktadt ovh älskadt beläl står uti en slags solidarisk ansvarighet, för den goda tonen, för auständighet och sedlighet hos corpsens medlemmar, så betänker han sig bättre vid frestelsen till öfverilning, än då han anser sig ensamt ansvarig för dess följder: han hade önskat en sådan sakens behandling, för de många aktningsvärda individers inom Lifregm. Hussarcorps skull, som tvifvelsutan mera än andra känt obehaget af detta under alla synpunkter skändliga uppträde ty genom regements-befälets bestraftning, hade ansvaret för sedlighetens upprätthållande blitvit ifrån allmänhetens fordringar utaf kamratskapet öfverflyttadi till rätta stället, eller på chefskapet, som under sådane förhållanden ofelbart komme att ifrån kamratskapet hemta det möjligast kraftiga biträde till det goda ändamålets vinnande. Sådant har Friherre Anckarsvärds handlingssätt varit i danna sak; och sådane berekelsegrunderne dertill Om han till någon del misslyckats uti sina bemödanden, så rår han icke derför. Svenska Minerva hade förutsagt att så skulle hända, och hon har älven derutinnan ådagalagt sina närmare förhållanden till de maktegande. Frih. Anckarsvärd har icke att återkalla ett enda steg han tagit i och för denna sak. Den smådelse han derlöre direkt, eller indirekt, vid mera än ett tillfälle ifrån Hr Askelöfs sida fått uppbära, torde vid slutliqviden inbringat en nog ringa summa skadeglädje; men alla fall borde det icke vara Hr Askelof. som hägnade nälrättsperioden; ty under den hade säkerligen ett sadant anfall som Hr Askelöfs emot Frih. Anesärsvärd, medfört en kroppsligt kraftigare tillrättavisning, än den, dessa rader kunna astadkomma hos en sadan man, som Hr Exped. Sekret. Askelöt. Ibland andra föremål för Hr Askelöfs kritik af Frirerre Anckarsvärds privat-middag, finner man äfven unfört, att, det eljest icke just är brukligt att på ILOM, Konuzagens dag, proponera andra skalar än dens, hvars höga namn dagen bär. Tlärtill svaras: Att man ingalunda erkänner Hr Askelöl såsom lagtillare för den bildade verldens bordskick; och att rih. Anckarsvärd vågar försäkra det han i afseende 1 lefnadsvett, säkerligen har ingenting att lära utaf Ir Askelöf. Att Konungen i Sserige, eller all nuidens Konungar i hvilket land som helst skulle fin1a Majestätet törnärmadt deraf, att folkets skål, eller tt en skål för någon fraktion af folket proponerades å samma dag som Konungens, är 1ö ivoligt, och nappast tänkbart för sjellva det Svenski-Minerviskt älla och lyckliga Modena. Men om man skulle vila företaga det äckliga besväret, att granska Hr Askeöfs kritiker, så funne man snart, huru han hugger i ädret : huru han i förlitande på kotlteriets bravorop