förr desto heldre; — och lemnar honom v utgåendet brefvet tillbaka med blott ett par o till svar tecknade i kanten. Anatole läser: ?Jag är åttatio år . . Vär ta ! I denna sista scen ligger ganska mycken fekt; hvad pjesen för öfrigt vidkommer, så i det, för att ej finna sammanbinrdningen deraf naturlig, nödvändigt, att icke allenast hafva d ofvannämnda vilkoret för egendomens bibehå lande i de Snanges hand, utanäfven hela det ol ka skicket af samhällslifvet i Frankrike uch hi i sigte, äfvensom de omständigheter, under hvi ka gubben gör flickans bekantskap. Det me oförklarliga synes måhända ligga deruti, att e 18:årig flicka i ett så sydligt klimat som Frank rikes kan vara så menlös, som Adöåle. I sll fall frukta vi att partiet, om gubben skulle letv långe, blir betänkligt hvar som helst, äfven den kalla Norden, fastän ingen kan undra a Adele med största nöje gått in på något, son från ett faderoch moderlöst tillstånd försätte henne i öfverflöd och ger henne en platsi verl den såsom Fru; en belägenhet, utan hvilken ej Fransyska, hunnen till en viss ålder, mer ä fruntimmer af någon annan nation, skulle ans sig den olyckligaste qvinna i verlden. — Fri Hjortsberg såsom Adele återger sin roll så vä den möjligen kan spelas. M:ll Lind, Marie, ä som vanligt naiv, skälmsk. Herr Almlöf passa icke för gubbens roll, det må Gud veta! Hva äro de åttatio åren? dertill äro icke några må lade skrynklor och en grå peruk tillfyllest. Mer man invänder med skäl: hvem finnes då att taga till detta parti? Hrr Hyckert och Stjernström hafva alternerat som Anatole. Det förundrar mången, att H:r H. användes i roller der det synes afgjordt att han icke passar. Hz H. spelar i sin inskränkta genre ofta gansk: bra, mena hvarför poussera honom utom denna? om man är ypperlig i det komiska, är de då en ära mer att vara medelmåttig i det passionerade, romaneska? H:r Stjernström med sir värma och spänstighet är utan motsägelse en vida lyckligare Anatole; man skulle kunna anmärka att han i den för öfrigt ingenting mindre in lätta slutscenen kanske något öfverdrifver sit pel; månne det icke låge på samma gång mera anming och mera verklig styrka, om ock minIlre hvad man kallar theatereffekt, i att långamt, tankfullt och med sakta röst framstafva let sista ordet: vänta! än i att våldsamt utteta det som H:r S. gör. Kunäfallet, i detsamna ridåen sänker sig, kunde också möjligtvis å för sig litet mindre stermande.