Aftonbladet – 14 april 1837, sida 2

VAN DIEMENS LAND. (Utdrag ur ett bref i Maj 1836.) (Slut från N:o 438.) Man fianer äfven här stora myrjordar, som äro bevuxwa med greft gräs och se visserligen högst ofruktbara ut. Icke engång från de betydligaste höjderna, af hvilka minga uppstiga till 300 å 400 fot, har man någon serdeles stor utsigt inåt landst, der tjocka, dunkelgröna skogar afvexla med slåtter af den gladaste färg och ljusblåa berg begränsa horisonten. Söderut blifva nejderne vildare, alla höjder äro här stenigare och fremskjuta i höga klippspetsar ända tram till kusten, derifrån de småningem slutta af långt ut i sjön. De bestå till det mesta af kalk. I anseende till vägens besvärlighet kan man endast tillryggalägga några få mil om dagen och måste om nätterna bivuakera, då inga värdshus finnas att tillgå. Om det blott är torrt väder, saknar man likväl icke synnerligen dessa anstalter för resandes beqvämlighet. Man söker sig ut en torr plats i någon småskog, och uppför till en början rundtomkring stället en hög häck af för handen varande materialier, såsom skydd mot vinden. Derpå lagar man ull en dugtig brasa, sora snart sprider kring sig em angenäm värma, och vid hvars sken man lättare träffar de vidare anstalterna för natten. Höga och yfviga ermbunkar samlas nu i så stor myckenhet, att ran deraf kan göra sig en mjuk och bohaglig bädd; och vill man äfven skydda sig för daggen, så läggas några qvistar och grenar tvärs öfver häcken, och derz ofvanpå åler em mängd gräs, så är taket färdigt. Hästarne få gå och beta i närbetan, hundarne hafva väl under dagen nedlagt någon kängäru, med hvars lemningar de nu trakteras, och de resande sjelfve taga sin skada igen, efter degsresans mödor, och låta, efter en tarflig måltid, tobzkspipan val smaka sig. Lägg härtill, att ändsmålet med bela resam är en fredlig och lätt affär, aldrig förknippad med dessa bekymmer, dessa invecklade förhållanden, som beledsaga de flesta företag och affärer i gamia verlden, att man darföre är vid ett sorglöst och för den glada naturens intryck öppet humör, så måste det icke förefalla underligt, att jag alltid finner ett dylikt nödläger, under den bara stjershimmeln , högst vederqvickamde. Ganska besvärliga och föga nöjsamma äro resorna i det inre landet, hvilka, i anseende till terrängens mångfaldiga hinder, endast kunna företagas till fots. Innan kompaniets besittningar kunde ställas på ordentlig fot, var det nödvändigt att undsrsöka de vidlyftiga landssiräckorna i alla riktningar, och våra lamdtunötare, som utförde detta, hade dervid ett riktigt herkulesarbete. Den hufvudsakliga svårigheten ligger i de ofantliga skogarna, der man ieke sällan stöter på räd af 40 ända till 50. fots omkrets och 400 ill 120: fots. höjd. Em mängd viadfälle, täta, liksom. flätade rör, ini bvamtannat växande: snar,