Aftonbladet – 6 april 1837, sida 2

ge ugifvaren af detta blad har fått sin del; men förfasttaren tycks ba varit så ofvertygad, aut vi med likgiltighet skulle snse hvad som fallit på vår lutt, att han ej dragit i betänksnde att oombedd för oss deklamera sitt opus. För vår del bed:og han sig icke heller; men vi hvarken vilja eiler kunna derföre påtruga andra vårt satt att uppfatta saken, ehuru vi äro öfveriygade att mången, som blifvit angipen, är Jaf samma tanka. Ryktet har emedlertiid länge förmält, att Hr Krok skulle erhålla eo mera kraftig vedergällning än den han kunde förvärfva medelst manuskriptets uthyraade. Men som han för ingen del kan tillvitas att räknas bland dessa feg2, som låta afspisa sig med blotta skrämskott, så har han ingalunde hållit sig undam, utan sedan som förut exponerat sin person både bittida och sent. Kanske hade ock den till en tid slumrande Nemesis gjort honom för saker. Minst hade han väl också kunzxat ana, stt hämndens timma skulle slå midt på ljusa dagen och dertill på en högtidsdag; så blef likväl förhållamdet. Hans högra öga har pu för några dagar blifvit omgifvet af en icke naturlig fetma och dekereradt med alla regnbågens fårgor; oeh härmed skall, efter hans egen uppgift, så hafva tillgått, att då han sistlidve Annandag Påsk infunnit sig på Kongl. Postkontoret och stod med ansigtet vändt åt postluckan för att afbida densammas öppnande, kände hin hastigt sina anmars utmärkt goda ben vägra bonom sia tjasst, och han låg i detsamma utsträckt på golfvet i korridoren. Detta hade knappast försiggått, förr än er sparkning al en stöfvelklick öppnade honom ådern på högra tinniugen, så att bloden wutfrnsade:. Nu utkemmao flera af husets ioavånare, eftsrfrågande hvad det var för för ett buller och oväsende i: farstugan; och hvilka, då de fioge se des slagoe, blogdige theaterskribenten, som åter kommit på benen, räckte honom en hjelpsam hand att ansa blessuren och aftvätta blodem. Mr Krek säger sig hafva set och igemkämt den konsterfarme åderlåtaren, då han, efter lyekligen verkställd operation, utan att af nigot lagligt vittne hafva blifvit bemärkt, verks:ällde sin snabba och föga hedrande reträtt. Så långt Hr Kroks egen uppgift. Att demma af sårets beskaffenhet, ser det visserligen ieke essannolikt ut, att den annars mindre bruklige snäpparen varit försedd med sporre. Ryktet ger doek händelsen flere olika versioner, bland hvilka vi, för den angripande hjeltens eger heder och större tillfredställelse öfver sin lyckade bragd, helst skulle vilja antaga den, att tillrättavisnivgen skett med knytnäfvarne, i öppen ehuru olika fejd, samt att den äfven sträckt sig till andra, mindre ömtåliga ech mera dolda partier af den anfallnes lekamen. Då likväl nämndt är, inga ögenvittnen lära finnas, som kuuna intyga rätta forhållandet, så kan den ena barättelsem förtjena lika mycken trovärdigbet som den andra; och det står dessutom den, sem vet sig hafva utöfvat våldet, fritt, att om han dertill skulle fiona sig befogad, upplysa om rätta förhållandet, medelst en förklaring i detta blad. Några ytterligare reflexioner anse vi öfverflodiga; ty för hvarje tänkande inställa de sig sjelfmeant. (Uddev. Veckobt )