Aftonbladet – 6 april 1837, sida 2

I Kongl. Maj:t i sin vishet öfverser förhållander: pe samt i Nåder går vå a önskningar ti l mötes Dato som ofvan. P. Blomqvist. Om läsaren skulle fana detia autörande nå got råbarkadt, behagade han erinra att de förskrifver sig från en gerfvare af profession Det innefattar emellertid en välförtjent lexa å dem, som sörja för upplysningen i vårt land, och dessutom specielt åt vårt Kommers-kollegium som i sin mån bicragi: till utbredande af det tron, att näringarne under eu fri författnin; skulle öfvergifva städerne. Hela verlden vet at våra städer allt hiuills varit tillstängda för nå ringarne, men att landsbygden tvertom blifvit fö dem öppnad. och ändock stiäfva de oafiåtlig att få komma in i städerne. Hela verlden ve att man i Nordamerika kan utöfva hvad yrke som heldst på landsbygden, och ändock har historien aldrig hört ena så utomordentlig ifver at bygga städer som i Nordamerika. — När 1815 års förordning om f.i viktualiehandel utkem, så var ingen ämda på spådomar at: all span. måls och viktusliehandel — skulle upphöra 1 staderne: och likväl har aldrig, så vid bevisligt är, städerne ägt så stor spanmålsoch viktualiehandel, som just nu; ja sjeliva der landihandel med viktualier, åtskilliga borgare hedrifvit, har upphört och dragit sig till städerne. Och hvad är det väl, som församlat de så kallade närizgarne i städerna, med en sådan kraft, att enfaldigheten kommit på den tankan, al! de nödvändigt skola bo der? Ingenting anna än npärmgarnes natur. Men när den enfaldige ser att ett förhållande lärmge fortvarat, så drar han den slutsatsen, att det vore olagligt om def vere annorlunda, och att man måste stifta en lag, sem förbjuder det att blifva annorlunda. — När er enfaldig garfvare ser att garfvare alltid bruka bo i städer, så bryr ham sig ieke om ersaken, utan tar för gifvet, att de förbindas dertill af yttre tvång, och att en garfvare skulle bryta mot lag, em han nedsatte sig å landet. Sådan emfaldighet är ursäktlig hos Hr Blomqvist, men Kommerskollegium hade icke bordt förvexla de i re naturliga orsakerne till ett förhållande med de yttre. Om nu KommersKollegium på försök ville gratis skänka Hr Blomqvist privilegium att flytta på landet sig sjelf och hela sitt garfveri ), så isträffade säkert den surpris, att Hr Blomqvist alldeles icke vore hugad att aeceptera det benägna tillståndet, oaktadt allt krad han ordar om dest goda priset å nödtorfterna på landsbygden. Hvad Hr Blomqvists spådomar angår, likna de för öfrigt alla dylika. T. ex. spådomen om alla själars osalighet, då man upphörde läsa kyrkobönerne på latin; spådomen om Bankens uudergång, derest tysthetslöftet upphörde, eller luckan öppnvades till utvex!ing, och hundrade andra. Det är imedlertid patriotiskt af Herr Blomqvist att yttra deltagande för det allmänna, och att gissa om framtiden efter bästa förstånd, men Kommerse-Kollegium hade det ullhört ej att gissa om den, utan att verkligen se in i den. Hade Kollegium gjort detta, ech dertill fordras att först se tillbaka in i dem förflutna tiden, så hade Kollegium icke genom den oriktiga skillbaden mellan näringsfrihet i stad och näringsfrihet å landsbygd, samt genom de enfaldiga motiverna till denna distinktion, gifvit fart år den enfaldiga ron, att städerne skulie lida genom näringsfriheten. I Ålm mågAn nordcxttan com FA ET a