Aftonbladet – 5 april 1837, sida 3

Linköping d. 4 April. Den 3 nästl. Februar framfödde pigan Eva Carin Isaksdotter i Näs, W Eneby Socken, ett oäkta barn, hvilket hon, då någor annan person för tillfället ej var närvarande, hade der grymheten att lägga på elden och derefter undangömma, i ett nära intill varande bränneri, hvarest det likväl följande morgon påfanns. Oaktadt Eva Carine enständiga förnekande, att hon förmärkt fostret hafva lif, blef likväl, sedan Provincialläkaren, efter förs rättad ebduktien, förklarat att det icke endast lefvat vid födslen och gifvit ljud ifrån sig, utan ock ljutit döden genom bränning i eld, hon af Kinda Härads Urtima Tingsrätt d. 20 innev. Mars dömd, att för sitt grofva brott, jemnlikt 16 Kap. 1 Missg Balken, sådan den lyder i Kongl. Förklaringen den 20 Januari 1779, halshuggas ech å båle brännas; hvars jemte Eva Carins Matmoder, iör uraktlåten tillsyn, då den brottsliga framfödde sitt foster, dömdes att böta 50 Daler Silfrermynt, med 16 Rdr 32 sk Banka Utslaget är dock fuaderstäldt Kongl. Hofrättens pröfs ning. I Bränna, Horns Socken, blef den 4140 sistlidne Mars en Dräng vid namn Axel Fredrik Hansson, försåtligen öfverfallen och sårad af Pigan Anna Persdotter i Lönningehult, samma Socken, hvarmed sås lunda tillgått: Att då Axel nämnde dag varit i foder ladan till stallet sysselsatt att gifva håstarne nattfeder, hade han oförmodadt hört ett prasslande bakom sig, och genast derpå fått ett knifnugg i hufvudet, åttöljdt af flera dylika, tätt på hvarandra följande. I första rädslan, som visserligen ej minskades al då varande starka mörker, uppgaf han ett par rop, men började genast försvara sig, hvarunder han al kläderne märkte att den anfallande var en qvinna. Sedan under uppkommen brottning, hennes bemödande att 1å omkull Axel misslyckats, undkom han och sprang senast, starkt blödande, in till husbondefolket, hvilka i förening med flera al bygrannarne efterspanade den brottsliga, men fruktlöst, tills hon omkring kl. 10 följande dagen påfanus, sittande på en vind öfver Axels husbondes stuga, och då visade sig vara of vannämnda Anna Persdotter, hvilken under 6 års tid, till den 24 sistl. Oktober, tjenat tillhopa med Axel hos samma husbonde, der han ännu är i tjenst. Hon erkände genast brottet, under förklarande, atten häftig kärlek, som Axel ej ville besvara, var enda orsaken till hennes gerning, så att hon ej trodde sig kurs na 1å lugn innan hon fått döda honom, och sedam sjelt för brottet lida döden. I detta ändamål hade hon satt sig i försåt för honom i stallsladan och på ofvannämnde sätt med en knif honom ölverfallit, utam alt begagna en yxa, som hon äfven medhaft. De tillfogade såren äro likväl icke för Axels lif farliga, ehuru ett af dem var temligen djupt. Under ransakning vid Urtima Ting den 20 dennes, har Anna vidhållit sin bekännelse, så väl om sjelfva brottet som motivet dertill, men af förekommen anledning har ransakningens fortgång och Utslags afkunnande blifvit uppskjutet till instund. Sommartingo (Link. B1)