osanningar, grundade på ett lösligt rykte genom illasinnade menniskor, och utan vidare skäl lyckades honom, att dess höga förman, Kongl. Maj:s befallningshafvande, genast, utan mitt hörande, anmodar herr provincial-läikaien, doktor Bergman anställa undersökning å den dödas redan 8 dagar begrafna kropp, allt med den brådska, att jag endast dagen förut, innan den vhyggliga besigtningen den 13 Februari verkställdes, derom erhöll kunskap, således urståndsatt en slik skandal kunna afböja. I herr doktor Bergmans edsvurna attest, införd i Fablutidningen N:o 8, anser han aftyning, vanskötsel, sinnessjukdom och ålderdom vara bidragande orsaker till öfverstinnans ded. De 3:ne förstnämnde låta väl något obestämdt, men den sistnämnde eller ålderdom så mycket troligare, som den döda uppnått 70 års lefnad, en ålder hvartill ej så många vanligen hinna. Efter denna förrättade besigtning, låter herr Kronofogden Bergsten i Fahlu Tidning N:o 7 d 46 Februari skyndsamt införa sin rapport, hvilken postdagen derpå, den 20, fanns inryckt i Stockholms Aftonblad N:o 42, således spridd omkring hela riket, troligen i ändamål, att så fort som möjligt kränka min existimation hos den läsande allmänheten. Skulle en Kronobetjent, och hvarför icke med samma rätt till och med Fjerdingsmannen? kunna tillvälla sig den myndighet, att emot en hvar medborgare anställa inqvisitoriska förhör om dess väl kända namn och ära, samt utan dess vetskap straxt inrapportera för en högre auktoritet hvad han efter ett allmänt rykte, utspridt af okända nedriga pasquillanter, hört berättas; samt straxt och genast låta införa i allmänna Dagblad sina rapporter om obevista klagomål och smädande lögner: då vore väl ingen trygghet längre inom privatlifrets fridlysta område; då vore ock bruten den personliga säkerhet Konungen svurit Undersåtare Sino. Dylika läckerbitar slukas begärligt af den lägsta graden ibland så Xallade menniskor, helst när de äro rigtade emot högt uppsatte Embetsmän och emot ädelt tänkande klasser, hvilket nu ofta sker underj skydd af den härliga Tryckfriheten. Hvad angår min hustrus smnessjukdom; så yttrade den sig snart efter en barnsäng, och har för en henres maka lång period öfver 30 år fortfarit. Hennes fixa id var den, att hela hennes omgifning ville henne och mig ondt, hvaruti, också som nu visar sig, hon ej hade så alldeles orätt. Med den öfvertygelsen, som aldrig kunde bortresoneras, inneslöt hon sig i en kammare, alltid väl igenläst, deltog aldrig ivanliga hushållsbestyr, och ville icke se slägt, sina grannar, ej eller sin man och sin enda dotter, den hon; ihärdigt inbillade sig vara död. De första 5—6 åren! användes naturligtvis alla upptänkliga medel, att återföra henne till sansning, men förgäfres, dels genom brunsdrickningar och längre bort till en syster i Roslagen anställda resor; dels ock igenom rådplägning med skickliga Läkare, såsom framlidne Hr Presidenten von Schultzenheim och i synnerhet med den på sin tid allmänt högaktade Hr Medicinalrådet, Doktor. Tingstadius, hvilka efter noga pröfning och misslyckade föreskrifter slutligen förklarade rent ut hennes. vansinnighet vare alldeles obotlig. Hvad lidande hetines man under allt detta öfvergick, kan ej med or-den beskrifvas. I anledning af-ett igenom anonyma onda menniskor utspridt rykte, som skulle hon under den långa tiden blifvit missvårdad; så vederlägges sådant bäst derigenom, att hou alltid emottagit och åtnjutit födan, aldrg klagat öfver kroppsligt lidande, utan haft en förundransvärd yttre helsa intill sena ålderdomen, då hennes naturkrafter inom få dagar blefvo utnötte. Hr Kronofogden Bergsten berättar, att hon efter döden blifvit gnagen af skeppsråttor, och gör derom: en helt noga beskrifning, fastän Hr Dektor Bergman. i sin attest sådant icke förmäler. Slikt kan likväl, äfvensom mycket annat oxdt, här i verlden hända, men icke af någon mensklig makt förhindras, och det lika så litet, som att likmatkar slutligen skola uppfräta Hr Bergsten sjelf och oss alla. I oftanämnde rapport heter det, att icke förr än Nyårsdagen i rummet blifvit eldadt, och sedan på 8 dagar icke; det är osanning och jag kunde väl ej mer, än befalla eldningen, som borde besörjas af ett tjenstehjon; men sanning är det, att när ett sådant ej möjligen kunde eller ville ständigt vara till hands, så neddrog hon eldbränderna i glödpannan, till största äfventyr af eldsvåda i hela gården. Att hon legat på 6 utslitne stolar, fastän i kammaren funnos både säng och en soffa, det var hennes egen mjeltsjuka idee, och kunde alltså icke förhindras. Sanning är äfvem det, att jag under många framflutne år icke utan stor möda fick inträda i det väl igenlästa rummet, förrän jag måste låta göra en särskild nyckel, att såmedelst kunna inkomma. När man i den bästa välmening ingår uti äkta ståndet, så lofvar man älska hvarannan i nöd och lust, men icke att öfver 30 år blifra sjukvaktare. Hvad slutligen Hr Kronofogden Bergsten uti dess af tjenstepligt inlemnade rapport omförmäler, nemlisen, att jag åt bättre mat än min aflidna hustru, och att jag äger en enskild icke okänd förmösenhet; så — ehuru begge dessa uppgifter ej synas tillhöra ifrågavarande mål — vill jag dock lemna honom det svar, att jag Öfver min matordning icke håler så noga journal, och att den egna icke okänla förmögenheten åtminstone för mig sjelf är okänd. Jag anhåller få aflemna denna vederläggring till Urtima Rättens Protokoll, för att sedan låta den ryckas i allmänna papper, till vindicerande af min neder och ett i alla tider välfrejdadt namn. Jag erinrar mig för flere år sedan hafra läst i nåsot Dagblad följande kärnfulla tanka: Vet! styrkans rätt är grundad vorden I Vargens logica och klor; Och om du ej min lärdom tror, Så se dig om kring hela jorden. Ramsnäsholm den 14 Mars 4837. A. Hertzenhjelm.,