Aftonbladet – 21 mars 1837, sida 1

öfverläggning, emedan det rakt stridde mot kartan. — Detta hade kassationsdomstelen förklarat, då krigsrätters sättande efter 1832 års Junioroligheter dömdes olagligt. Han. föresleg siledes, att amendementet icke mitte anses värdigt diskussion. Den namnkunnige legitimisuiske enthusiasten Grefve Jaubert talade dock ifrigt för Tirletska förslaget. Strasburgska frikännelsen vore dem bedröfligaste, den farligaste händelse, som ägt rum sedån förstöringen af kyrkan St. Germain VPAuxerrois; den vore af djupare och elycksaligare verkan än Junioch April upploppen. Det var ett misstag att lörvisa Strasburgerupploppet till Jury, ej till krigsrätt. De olyckor, som uppstått af detta beslut, hade ej inskränkt sig inom landet, utan äfven väckt indignation utom lands; oeh botemedel måste sökas. — Talaren tyckte sig höra hvad som sades i Wiens, Berlins och Petersburgs kaserner: Frankrike kan väl ännu vara farligt genom sina revelutionära passiorer; men det oefiergifliga vilkoret för seger, disciplinen, har det förlorat. (Röster till venster: ? hvad fråga vi efter Wienska och Petersburgska kasernsamtal? Gen. Subervic: låt man Ryssarna komma , och de skela få se, om vår armåee mistat vanan att slå dem!) Jaubert lät icke taga sig ur den tron, att Frankrikes förhållanden till främmande makter äre groft komprometterade genom Strasburgska frikännelsen, emedan utländningen förlorat förtroendet till stabiliteten af de nuvarande tingens ordning i Frankrike och upphört att frnkta dess arme. Talaren gillade Tirlets amendement ech tadlade regeriugen, :som i inledningen till disjunctionslagen medgifvit, att civila personer aldrig böra dragss inför krigsrätt; det fall kunde inträffa, då regeringen , med kamrarnes bifall, införde ett så kalladt belägringstillstånd. Han anföll bittert alla dem, som mottaga löner af regeriogen och likväl icke blygas att vetera mot hennes förslag. (Dupin ; som egentligen var menad, begärde ordet; Dufaure uppmanade J. att genast uppge en förtekning på dem, som han åsyftade). Talaren fortfor i samma ton, under allmänt knot och oväsende. Dupin ville stiga upp i tribunen; men .Conseil presidenten, Grefve Mold, lät honem icke komma till orda, utan förklarade, att regeringen högeligen ogillade förslaget, såsom grundlagsstridigt. Dupina utvecklade sedermera sina tankar om skyldigheten att votera för uniformen. Antages denna, då vore det tid att, enligt Gauguiers förslag, utesluta alla embetsmän ur kammaren. Mera kunde ej medgifvas, än att en ständig och systematisk opposition är oförenlig med förtroendeembete; men serskilda projekter måtte väl embetsmannen, enligt sitt samvete, få bestrida, med förbindelse likväl att lyda och verkställa, då de hinna blifva lag. Jaubert sökte besminka sitt anfall mot embetsmännen, så godt han kunde, och förklarade sig hafva talat af egen drift och alls icke på någon ingifvelse från högre ort. — Tirlets förslag blef med ofantlig pluralitet förklaradt ovärdigt att komma under diskussion. Flera andra amendementer af mindre vigt återtogos eller förkastades. . Derpå skred man till votering öfver lagförslagets båda artiklar, den: ena efter den andra. Genom ÅAssis et. Leve (qvarsittande eller upstående) bifölls båda, med en pluralitet af cirka 25 röster. Bland de nekande såges Dupin, Thie:s, Royer Collard ech Humann: Då nu den slutna voteringen företogs öfver hela lagen, rådde en evanlig spänning i församlingen; man kom ihåg, att relan ofta den första votetingen blifvit kullkastad af den slutna. Detta inträffsde äfven nu; af 420 närvarande ledamöter hefunnes 209 hvita och: 411 svarta kulor vara imlagda i urnan. Glådjen blef yrende på eppositionsbänkarna. Högra centrum begynte ropa: vive le Rei! venstern: vive la Charie! I Thiers tryckte Berryers hand, och Odilon Barrot klappade honom på axeln. Ministrarze gingo sin väg, förvånade och skamflate. Från gallerierna hade röster instämt i oppositionens segerrop. hu Det är visserligen för tidigt, att ännu yttra sig om följderna af denna händelse. Tidningarne voro genast färdige at fälla sina omdömea. Jeurn. de Paris och la Paix påstodo, att ministrarne genom bristande energi sjelfve ådragit sig motgången. : Det var en oförlåtlig svaghet latt förklara sig emot eivilpersoners ställande för I krigsrätt; Molds tal och Guizots tystead hade fe oo) ) 4 17 2Ä I FE I