Aftonbladet – 20 mars 1837, sida 2

R:dr 16 sk. B:ko, 66 R:dre 32 sk., som bir fölls. För Vaktmästarer , förut ägande 100 R:dr B:ko, 16 R:dr 32 sk., som bifölls, hvsrjemte såsom hiuills af Direktionen disponeras 50 R:dr B:ko, att tilldela honem efter förtjenst. För Bankafdelningen i Philpstad, förut ägande 5300 R:dr B:ko, 300 R:dr, hvilket beviljades; samt För Bankafdelmingen i Christinebamn, förut ägande 500 RB: dr B:ko, 300 R:dr, som äfven beviljades. Föredregs Central-Direktionens utlåtande öfver Revisionsberättelsen, Detta var i korthet effattadt, och innehöll reflexioner öfver det oemtvistade stället der det yttrande 1 Berättelsen förekommer, att antingen en ökning af fonden borde ske, som stadnar inem nuvarande Bolagsmän, eller ock af Bolaget fixeras för Kreditsedelemissionen en lämpelig gräns. Direktionen anser detta såsom en varning, som ej berdt gifvas, såvida ej någon auledning framkallat den, enär här ej talades till bara. Det skulle kunna verka ofördelaktigt på opinionen om Banken och dess för valtning, hvilket Direktionen öfverlemnar till Bolagets bedömmande. Det rättaste skulle vara, om Revisorerme genom en ny redaktion så uttryckte sin mening, som den inför Bolaget blifvit förklarad. Och huru gerna rättade man ej ett .skriffel eller en lapsus calami, ty för annat kurde detta ej anses? Derigenom åstadkoms äfven öfverensstämmelse med det annorstädes i Berättelsen åt Förvaltningen gifta goda vitsord. Efier uppläsmingen af utlåtandet förklarade Gr. Frölich, att han ingalumda samiyckte till att göra någon förändring i hvad redan var skrifvet, tillika utvecklande sina skäl för obehefligheten deraf, hvarjemte han motionerade, at det skulle tillåtas Revisorerne äfvem få afgifva sit utlåtande, hvilket bifölls. Grefve Frölich begärde derpå att få afgifva det skriftligt tiil eftermiddagssessionen, hvilket äfvenledes begärdes af Hr Dyrgn. Hr Hagander förklarade sig vara beredd att meddela sitt utlåtande munteligt. Hr Nordeoankar yttrade att han ej kunnat gilla åtskilliga i Berattelsen förekoramande uttryck, och sem hafva likhet med motioaer: hvad som densa gången händt, borde läggas på sinnet för kommande Reviserer. Föredrogs CentralDirektionens ech Kamereraress utlåtande angående den af Hr Hagander väckta motionen Om förändring i vissa delar af Bokföringssättet. Hr Örn föreslog ett amendement om upprättandet af särskildt Conrto för osäkra fordringar. Beliget beslöt, att de föreslagae förändringarne öfverlemnpas åt CentralDirektionen, att handläggas. Likaledes, att ett ssmmandrag öfver utgifterne författas vid hvarje års slut och öfrverlemnas jemte rakemskaperne åt Revisorerne, utan att dock införas i hufvudboken. Eftermiddagens session d. 20 börjades med föredragning af Revisorermes utlåtanden beträffende det emtvistade stället i Revisionsberättelsep. Hr Hagander upprepade munteligen hvad ham tillförene yttrat, att han ej ansåge mågon ändring böra ske, men väl Berättelsen kumna åtföljas af de gjorda anmärkningerne. Sedermera upplästes Arr Dyräss och Grefve Frölichs skrifteliga anferanden, hvilka inrehöllo påståenden. att Berättelsen bhfvit af Direktionen missförstådd, och bestämd vägran till någon förärdring. I den sisträmrdes anförande åberopades de ord, som närmast föregå de framstöltde vilkoren om antingen öknieg eller utvidgning, nemligen i händrelse ett arrondissement i territerium ej komme i fråga, hvilket hönsyftade på Bolsget, ej på Direktionen. Vidare anfördes, att för dem, som afhört Direktionens vid Revisorernes sammanträde siverlemnade beättelse, kunde Revisorernes yttrande ej iuneära mågen amnan syftning, än att uppmuntra 3olaget till en vidsiräcktare lånerörelse ur der fverfulla kassan, och all vidare förklaring Vore fverdödig. Det gifna obetisgade lofordet öfer sista årets förvaltning vore en sak för sig å sitt ställe. Om Revisererne framställt sin nening, såsom en allmän sats, hade Direkiöerne derföre ej behöit tega den åt sig, eller jolaget anse den störande för dess kredit. Måända hade Revisorerne giort bättre, om de anv ört Direktieness egna uttryck i dess berättelse, ch lagt den till grund för sina reflexiomer; mes enra grund eller anledning hage ej varit den da, utan äfven föreställningen em den förleaede tendens, som lätteligen kan uppsiå i en y Banks barnaår, äfven om den styres af ålrige män. Hade ej dels för mycken ömtålig et, då man ej i berättelsen velat se annat, än tt skönmåleri, dels alltför stor otålighet att ;