AT TV MP MRRDIG MiRSUdgarna Na:va Isymptomer af ett förut osedt sträfvande till sjelfständighet varit omisskännbara hos ett par stånd. Med simå steg har det gått, men dock jnog för att visa tillvaren af en kraft, sem snart kurde blifva verksam och fruktansvärd. Hvad som mest förargat, är att de, på hvilkas menlöshetstillstånd och medgörlighet max längst räknat, först begynte visa misstänkta tecken. Redan vid konstitutiensriksdagen visade sig oreande skymtar af hvad sem vore alt vänta, i fall kunskaper och poliuskt savoir faire gjorde sig gällande blarmd ett så verkligt och naturligt folkelement, sem Bondeståndet, hvars ledning exdast var möjlig genom okunnighet om former och egna rättigheter, icke genom privilegier och dylika lockelser. Men det lyckades lange att aflägsna eller förlama de flesta ondtbådande krafter, som gåfro tecken till lif inom ståndet. En mycket lycklig handelse befriade från den kloke, ärlige, erubblige Mats Pehrson; och glädjen öfver hans fråafälle var så berusande, att man glömde både arständighet och klekhet och triumferade med paskiller på hams graf. Den oförfårade och hitande hu, moristen Swartengren lyckades det att få utvo terad. Den bildade och förståndige, men sva ge Ryckert var föga fruktad, ty icke stor skarp simnighet fordrades, för att se, att ham snar skulle öfverlefva sig sjelf. Den tänkande, me dysire och alls icke kommunikative Oxelber var icke skicklig att stort inverka; och dessut om lyckades det snart att krossa honem me (en utleverering. Han fick veta, hvad det vi säga för småfolk att mandere cerasa cum do minis.? Hans behandling kommer alltid at blifva ett af hufvuddragen af den i så mång afseenden märkvärdiga 1812 års riksdag. D förre kumna smickras och underblåsas af någo bland de sedmare, så lämge han behöfver de ull verktyg mot en i vägen stående embetsbros jder; men har man väl dragit den förgel, ma I vill, af den sämre karlen, så gör man sigin tet samvete att abamdonmera horxom åt dem re tade rivalens hämnd, väl besinnendes, aut fiendskap, förbindelser, rivelitet, allt bör slutligen vika för det högre intresset att upprätthålla d store mot de små. Det nyttjade verktyzet ber kastas, såsom värdelöst. Man bör h: de små ändtihgen måtte imse der ning ech akta sig ait någensin gå de stores ärender eller låta inbilla sig, det de icke är ärender. Ofta Jyckes det att fånga den och patrietiska enfalden med förespegling allmänne intresse, der dock ingen tirg anna än enskilda finees, och drifva hemne framåt för att sedan skratta åt dem petrietiske eathusia steas lättfåmglighet. Derföre ser man ofiz, men kan icke straxt förklara orsaken, att en synlige häftigare frihetsifrare får gå ohatad, då deremo ett outsläckligt hat drabbar en annan, lugnar och mindre våldsam. Men en närmare erfaren het upptäcker skälet: en instinkt upplyser 6 de båda feremålens verkliga karekier; ma känner i luften, att der förre kam virnas eller narras, men att dem sednare motstår lockelserna. ärlig gar a Såsem vi sagt, funnos inem 1809 ir: Bendestård ganska få med upplysning nog att fatta revolutionens mening, och icke stort flera med mit och kraft neg att oförvillade eller oförförade yrka löftenas uppfyllande och en verklig öfvergång frem sounds to things. Dessa få dego smart ut — fysiskt eller moraliskt — utom cn, och detta är Anders Danielssoe. Det är för tidigt att uppgåra en detaljerad teckning af hvad dena mannen verkat och äfver lidit; en ung tro vi oss våga påstå, äfven utem moisägslse från manners hätskaste fiender — och han är hedrad med mycket hat — att utan homom hade Svenska Bordeståndet år i dezna stund varit samma hop, som vid 1792 och 1800 årers Riksdogar. Man må hata hozem just för det:e och räkna det homom till last, i stället för Psrök:; men sjelfva factum kom svårligen någen örsöka att neka. Också redaa inwan hans inlytande blef så stort, som det sedermera blifvit, amades, hvad mar hade att vänta. Jemnt jagu år hafva förflutit sedan leken begynties ned ett åtal; som gick ut på ingerting mer ch ingenting kaindre är lifssak: han anklag ör att hafva velat lägga skatt ock tunga rp wungens underzåter. Förhållandet var imed id helt enkelt det, att han utlyst uppbörd af: tt arfrede, som han betingat sig af sina komuttenter för enskilda angelägenheter, dem han. ör dem besörjt och hvaruti ham bestridt så berdiiga utgifter, att han visst ingenting vaser på ommissienen. Saken upplystes så lätt, att år let måste medläggas?