in handelse, Som gjort sin rund nästan genom alla provinstidningar, är den rätte gång,iden bekaute förre Biksdagsmannen Anders Danielson hafi med hemmansägarne 1 Kullings härad i Elfsborgs Läm, angående beloppet af det riksdagsarfvede, som af dem berde betslas, hvilken process Anders Damielsson också vunnit hos demaren. Denua process har på det högsta blifvit Anders Bamielsson lagd till last uti de goda tidningarna, utan att de närmare känna förhållandet, på den grund att ban i ella fall haft den största aflöning af alla valda representanter och således, efter deras förmenande, icke hade berdt gå till rätta om arfvodet med sina kommittenter, han somm alltid talat met deras beskattande. Ea mängd menniskor äro slipade nog att påstå, och en amman mängd enfaldig mog att tro, att hvarje verklig eller inbillad fläck på personer bevissr oriktigheten af deras satser. Och derföre är jagtem efter anekdoter, som kunna tydas såsom skandalösa, mycket liflig och går, sem jägare säga, för full hals?. Hela kopplet är lessläppt på em gång; och dem takt och enighet, hvarmed de löpa och upprepa hvarje gläfsande, vittnar om god dressering. Ofta lå-: ter man uppdrifva villebrådet långt borta, för! att få jzgten i fallkormligt frisk gång, ienan någon främmande hinner blamda sig i leken. I det nu förevaramde fallet tegs upp i Borås, och drefvet gick i början något långsamt, först, vilja vi påminna ess, genom Götheborg,! sedan genom Upsala och Strengmäs; ett glafs. gafs väl redam långt före detta i Stockholm, men på ett håll som ingen just egemtligen observerar; men mu mera symes den Stockholmska chorus vilja: blifva komplett. Skallfogden, Minerva vill icke yttra sig så tidigt, utam vämtar förmodligen tills I det blir fråga om AlPs tedt. Allt det sorl, som sålunda nitiskt samlas öfver Anders Daxrielssom, kan lätt tystas med tväm! ne skäl: det ena, att om han har full och laglig rätt till det yrkade arfvodet, hvilket tyckes visa sig deraf, att demaren i amnmat fall sannelikt icke hade tilldöret homom detsamma, så kan det omöjligen blifva så orätt att utfordra det, som man påstår. I detta hänseerde hafve vi äfven hört sägas, att kommittenterne hvar för sig ingalunda varit oböjda att betala honom det begärda beleppet, helst detsamma icke lärer vara siörre, än hvad nästgränsande härad betalat, men att, emedan frågan rörde en hel menighet, och olika tamkar derom en gång uppstått, kunde saken icke afgöras på amnmat sätt än medelst hänskjutning till demaren. Det andra skälet är af em vida mera ömanrde natur, nemligem at: Anders PDanielsons ekonomiska ställring för närvarande gemom flerahanda orsaker är så beskaffad, att om han äfven hade velat till sina konemittenter efterskänka ett lagligt anspråk, så kunde ham svårligen göra det, om ej för egen skull, åtmimstone för deras, till hvilka han å sin sida kam hafva oafslutade förbindelser. i Denna sistnämnda emständighet leder oss att kasta en något märmare Blick på hvad som har sammanhang med Anders Danielssons offemtliga lif. Man behöfver blett vara fögr bevandrad i Sverges häfder, för att veta, hvilken roll Bon-c deståndet spelat i svenska lagstiftningen ända till: för mågra få år tillbaka, och att det syntes haf-!r va fått sin amdel deri, endast för att hindra nå 13 gon amnan att få den och tränga sig in. Un-!f der frihetstiden brukades dette stånd blott så-!s som en voteringsmachim, hvilken köptes eller marrades, allt efter råd och lägenhet. Försökte t ståndet att visa en tanke på egen hand eller så-!e som icke blett bihang, då — spöades dess sålr kallade uppviglare. Gustaf III nyttjade det helt!r och hållet till sina ändamil och ledde det medd supar, med lögner om de andra stånden och S med smicker. Det enda, hvari bönderne uå-!s gomsin visade en sjelfstämdig tanke, ett raot-E stånd, var — och, tyvärr, blitver länge — it bränvinet. 1792 års riksdag företer Bondeståu-b det i dess djupaste förnedring och utgör den If sorgligaste karrikatur gå en rådslående kamnsafl re. En af regeringen tillsatt Taleman och ca lv dito Sekreterare styrde med jerneller rättare tj ränvinsspira, och hvarje försök att afskudda ix ig oket behamdlades såsem föga mindre än;o ippror. Många fispas ännu, som verkligen sce fe aken på samma sätt; och ty värr är en stor in top å amdra sidan så pass upplyst om sina l2gi tiftare-prerogativer, att de icke förstå, huru et ingt det lagliga motståndet sträcker sig, ellerm var det otillåtna vidtager. fö Att detta okunnigbetstillstånd, deena omynty ighet i en Talemans och en 8ekreterares haed ke r det rätta eeh borde fortfara, detta är ännu tal