29 befaller: att vll Erkehiskep och Biskopar utnämne Konungen ena af de tre, som föreslagse blifvit ; heter det i Minerva: ?utaf hvilka trenne Konungen täckes till det lediga embetet utmämna en. Det låg icke inom möjlighetems gräms att bestrida der vördnadesbiudande factum, att Sveriges hela presterskap gifvit enhälligt sin önskan tillkänna, att Biskop Wallin och ingen annan målte blifva den Svenska Kyrkans Chef — ett förhållande, som evident framstår genom den eerhörda skillnaden i röstantal inem sjelfva Erkestiftet, om tillsättande af hvars högeta styresman nu är fråga, och der Biskop Wellin erhållit några humdrade röster, men Biskop af Wingård, hvilken är uppförd på ett af de sednare rummen å Erkebiskopsförslaget, blott några och tjugu. Lika litet lät det bestrida sig, att Biskop Wallin äger om vår Svenska Kyrka stora, ojemförligt stora förtjenster, hvarosa alla partier äro ense så, alt t. ex. Svenska Minerva begagnar nära rog samma uttryck, som finnes i Skildringar ur det inre af dagens historia, eller att igen sedan Erkebiskop Spegels tid gjort sig så förtjent af vårt Zion som Wallin. I stället att mu glädja sig öfver det lika sällsporda som fröjdefulla factum, att omsider ett tillfälle inträffat, då em utnämning kuade ske, för hvilken alla opimioners fårgskiftningar skulle hålla Komnl. Maj:ts vishet och rättvise räkning: hvad gör ministerems erkämda organ? Jo, den låter förstå, att i en tidpunkt sådam som den närvarande, är det icke lärdom, snille, Christligt sinne och em mängd amdra goda egonskaper, som gifvå anspråk i och böra tagas i betraktande, vid tillsättande afen I Erkebiskop, utan — den egna fallenheten för — riksdagsintriger! Att denna åsigt varit i säck inwan den kom i påse framstår klart, då mam besinnar, att Minervas acsvarige utgifvare, med anI däktigt och förkrossadt bjerta hållit tal vid I Svenska Bibelsällskapets allmänna sammankomst, och att Herr Expeditioms-sekreteraren Askelöf! följaktligen ej lärer personlig en sätta så Ltetj värde på det Christliga sinnet ech på mångden af endra gods egenskaper, som det eljest nu vill synas af hans ministeriella tidming. Ovisst kan ock vera, om Rikets presterskap, forsemladt vid en riksdag, skulle tega särdeles väl upp, att man lemnat utan afseende dess enhäl-! ligt vitryckta önskan och förtroerde, för att! omfatta ett, kanske tillfälligt, kanske ock förberedt resultat, i akt och mening, som den maini steriella organen mu cförklarat, att gifva en hyllning åt riksdagstaktiken på bekostnad af de der småsakerna : lärdom, snille, Christligt sinne och en mängd andra goda egenskaper. Denna ministeriella åsigt ar imedlertid så karakteristisk, att Svensks Mimervas blad den 13 Mars 1837 sannolikt varder åberopadt uti im-j lednirgen till någon blend de mångfaldiga an märkningsanledningar, med hvilka man torde! kunna förutse att nästa Riksdags Konstitutionsutskott varder sysslesatt. Ministörens organ ultrycker likväl imdirekt sitt bekymmer deröfver, att det skulle hafva sina betänkligheter, att helt och hållet lemna utan j! afseende förtjenster, sådane som Biskop Wollins, j understödda af ett helt Rikes Presterskaps enf hälliga kallelse. Väl vetamde, att äfven den ic störste man är en menniska och att hvarje men-!s niska miste hafva sina svagheter, vänder Sven-l: ska Minerva sig, å ministerens vägnar, listigt!s nog, effenihgen till Biskop Wallie sjelf, för atts tamgera bans smula fåfängas fibrer ech reta ho-i1 G E nom att undanbedja sig uträcningen, för gloriolen att hänga fast vid något sitt yttrande tio till tol! år sedan, att Biskepen önekat lefva och !t dö bland Storkyrkoförsamlingens ledamöter. Ce nom afsägelserna både när Westerås ech Linköpings Stift sednaste gången voro lediga, harjk Doktor VWallin tllräckligt visat pålitligheten aflå sina ord med sina gerningar. Han hor faktiskts ådagalagt, hvad han sagt, dot hans änskanr varit att stadna på den plats han har ochldå i den krets han lefver. Men hittills har hanjb eldrig svikit sin pligt, äfven då dess upp-s ylande kestat uppeffringea af ex önskan. Ocklu huru uppfyllde han vid detta tillfälle sin pligtsi met Sveriges Rikes Presterskaps enhälligt uth ryckta förtr oende, om han på en gång gaf det-st a ull spillo, samt i och med detsammma be-j lå öfvade sin Konung det kamske enda och ypperh ta tillfället att göra en befordran, hvaraf fälten kulle repa upp och bergen återsvara? det j di delade bifallet, från Torneå till Ystad: — och är letta för att tillfredställa sie enskilda önskan ilm fseende på bostad ech umgängeskrets samt möjd igivis älven den lilla fåfängan att hafva försmått!m er