Om liknelser och anekdoter, såsom hjelpmei del för talare och författare. ; oReden de gamle Greker och Bomsre insågo och larde, att ingenting uti tal eller skrift sterkare bidrager att verka på åhörarens eller låsarens öfvertygelse, än om de satser man vill inskärpa, de idder man vill rotfästa bos andra, beledsagas af en väl vald liknelss, allegori eller anekdot, som med det förevararde fallet är fullkomligt jemförlig. Det är derna bildervas och jemförelsess makt, som redan från Lokmars och Esops tider gifvit fabeln n så hög plats iblasd de särskilda författareslagen. I nysre tider hafva äfven författare, der tryckfriheten varit inskränkt eller andra hinder funnius att rakt fram utiala sin mening stundom tsgit sin tillflykt till anekdoter och paraboler, för att genom denna omklädsad iåe de 2mnen, de velat framställz för allmänheten, framträda nog genomskinligt, för ait begripas utan att afsigten att säga det ena eller anud:a kunde författerne direkt påbördas. Iblaxd dem, som någon gång förut gifvit bevis på stor fiess i detta afseende, är ? den utem-ordenslige, men sällan har man fått se er mera pikant syftuivg på en af de frågor, som mest sysselsätta dagens uppmärksamhet, än ien aznekdet i gårdsgens Statstidning, hvilken kommer alde!es som om ödet velat, att den händelse deri omtslas, skulle tilldragit sig på beställning Anekdseien är hemtad ur ett bref från Cairo (man märke, att Statstidningen, när det behöfs, har korrespondenter att tillgå vid sjelfva pyraniderna) ech innehåller i korthet, att ett lärdt och vetenskapligt sällskap, med ett ord en Vetenskapsakademi i Frankfurt, hade valt Paschan aj Egypten till ledamot, samt öfverskickat kallelsebreivet för att till horom aflemras, Sedan man ändtligen lyckats göra paschan pegripligt, att samfundet bestod af sådsane personer, som endast befatta sig med vetenskaper, följde, enligt Statsiidaingens meddelande, nedanstående dialog: Godt! återtog paschan; ech hvad viljen J väl att jag skall företaga mig il sällskap, jag, Pascha af Are:håstsgansar Wd Wo PN Oo