oo rr —— 7 i Man hör i vår tid och ofta med skäl klagas deröfver, att ingen vill stadna på den plats i jsemhället och gå den bana, naturen anvisat horom. Den allmänna vurmen att klifva högre I har nu, ty värr, stigit så långt, att den till och med vill sträcka sig tll sjelfva djuren. I går sfion hade man ett märkligt bevis härpå. En häst — ja just en hast, mina läsare, — som skulle begifva sig från stadem till Norrmalm med va kappsläda, tyckte det var för simpelt att passera den vanliga körvägen öfver bron, utan begaf sig derföre upp på trottoiren åt den nedra sidan af strömmen, der han i full, carriere gjorde sig väg bland de promenerande, som hastigt flydde åt sidorna. Ingen lärer blifvit skadad, men en gumma blifvit omkullskuffad. När den galopperande passageraren hunnit öfver bron, gjorde han först några volter på Gustaf Adolfs torg, satte derefter på en gång rakt af in i Operahusets förstuga, och gjorde en förskräcklig uppståndelse bland der befintliga äpplen och pepparkakor. Hade icke ett par handfasta karlar der fått i honom, så hade hon kanske af pur honnette ambition skyndat uppför trappan och visat sig bland krachanerna i stora logen, i vilket fall han säkert hade blifvit med stort ipplådissemang; emotliagen. — Vi veta icke, huruvida han var af verkligt fullblod. Kusken bale han troligen lemzsat efter sig i staden,.emelan någon sådan icke syntes till.