5 or ULL SLU TLaltlULCL al TM MIllLKHIA ARVIlllulalVvUU municipal-forfattning ech införandet af ändai målsenliga municipal-styrelser, hvilka, emligt i Lagoch allmänna Bssvärs-Utskettens vid sista Riksdagen afgifae betänkande, icke allemast erbjuda ett naturligt och föga kostsamt förvaltningssätt af folkets närmaste angelägenheter, utan äfven lemna tidiga väckelser för den medbor; gerliga enda och den sjelfständighet, som på en -!gång wgöra den konstitutionella frihetens käns netecken och borgen för dess bestånd. I ett land med så många obegagnade näringskällor, t!så myeksn ännu slursrande industri, ett land, -Ider brist på arbetsfolk under vintrarmes mellan-Itider rätt så mycket som bristen på kapitaler, I vållat jerdens försummade odling, der borde naturligtvis populationens tillvext betraktas som em t verklig lycka, men nu, tack vare våra adminiIstrativa former och vår ekonomiska lagstiftning, viser man med en viss förskräekelse, haru baek; Istugusittarne förökas; nu öppnas i den skoglösa bygden ingen utväg till deras sysselsättning, när vinter inbryter; nu afspeglar man dem nä stan såsom föremål, met hvilka ett allmänt utIretsingskrig borde anställas! Ij Vi komma nu i erdningen till den besutna 1allmogen, det hedervärda Bondeståndet. Hvad vi i vår förra artikel, yttrat om detta Stånds andliga nöd, om jerdbrukets vanvård, om jordens onaturliga beskattning, om minnen af fordIna tiders barbari, m. m. — — allt detta kalJar Statstidningen ordståt. Vi hoppas dock kunma öfvertyga Statstidningen, att vi, med vår . nyssnämnde artikel haft en så allvarsam syftning, att vi böra befrias från misstamkan, att I dymedelst endast hafva sökt pråla med ord. Om, såsom Statstidningen, med stöd af Justijtieministerns berättelse, förkunnat, allmogens välstånd är i stigamde, så är detta en ny anledning att stegra anspråken på Bendeståndets hållning vid Riksdagarne, på det förmånerne af det j konstitutionella samhällsskieket ieke må, genom dess vållande, pericliteras. Vi kunna ieke glönmama, huru det gick år 1829, under Longbergs ledning, ech vi böra ieke förbise, huru det möjligen kam komma att gå, tilläfventyrs under Strindlunds! Försöken vid vid 1834—1835 års Riksdag äro alltför väl bekamta, att kunna ur minnet utplåmas, och Bondeståndets represemtanter hafva sjelfve, vid mer än ett tillfälle, vitsordat vådan af bristande emdöme och deraf ieke sällan bereerde opinionskastning. Afvan från denma synpunkt skulle en väl ordnad municipal-styrelses införande vara symnerligen helsosam, emedan den, på sätt en motionär vid sista Riksdagen uttryckte sig, vore att betrakta såsom ett slags medborgerlig uppfostrings-amstalt, hvilken borde lifva natienal-andan och : gifva allmänna tänkesättet den lyftning, det allvar, den stedga, som i ett konstitutionelt lamd äro af så betydande vigt. Att jerdbruket i Sverige icke antyder något : synnerligt välstånd hos allmogen och att detsamma utan öfverdrift kan sägas i allmänhet va-? ra, om icke vanvårdadt, dock fastnagladt på enlåg ståndpunrkt, derpå behöfva vi icke åberopa andra bevis, än offentliga handlingar rörande Westergöthland och det kämda förhållandet, . att Hushållssällskapet i Upsala län funnit behöfligt, att från Upland, Rikets kornbod, skicka elever till Dalarne, för att inhemta elementerne af cirkulationsbruket. Det är möjligtvis framtiden förbehållet, atterfara någon för det allmänna gagnande frukt af Landtbruks-Åkademiens tjupuåriga verksamhet, men hitimtills har denna tiftelse egentligen visat sig blott som en poliisk institution och, med undantag af sina högidsdagar, varit så sluten inom sig, så förbevållsam om sina rön och försök, att Rikets tänder, misströstande om Kongl. Akademiens jelp för det stationära jerdbruket, af egen impuls aktat nödigt att skapa ett, af Kongl. Akalemien oberoende, Landtbruks-Institut på Deseberg i Westergöthland. Till försvar för vår yttrade mening, att jordruket tryckes af onaturliga skatter, som till n del äro hugskott af träldom och envälde, rista vi utbedja oss biträde af de herrar och nän, hvilka, efter Regeringens förordnande, i inderdånighet uppgjort förslag till skattejemking och ny reglering af Svenska jordens skater. Hvarföre icke detta förslag längesedan hemlit undar effentligheten, och hvarföre Regerinen hitintills derem iakttagit tystnad, är en land de statssaker, uti hvilka vi ieke förmått tränga. Vi betvifla dock icke, att det inneåller så märkliga omständigheter, att det förenar komma till allmänhetens kännedom. Hvad Skå i, i afvaktan derpå, icke nog kunma beklaga, jke: