Aftonbladet – 6 mars 1837, sida 4

Af trycket hafva utkommit: PREDIKNINGAR af F. Schleiermacher. Öfversatt af N. Ignell. Första och Andra Sam lingen. (h., 3 Rdr 16 sk. b:ko.) I Nr 5 af Allmän Eklesiastik-Tidning för 183 läses en Recension af dessa Predikningar, der de bland annat heter: Såsom Philosoph, Theolog oci Homilet eger Schleiermacher ett vidtfrejdadt namn Han var en man af utmärkta själsgåfror, bland hvil ka dock hans evanliga skarpsinthet torde böra sätta i främsta rummet. Tankestyrka och tankeredighet är företrädesvis de egenskaper, hvilka återfinnas i all hans skrifter. På dialektikens och kritikens områd står han af få upphunnen. Inom detta område ligg ock de förnämsta förtjensterne i hans vetenskaplig arbeten. Men han egde derjemte en lika varm son djup religiositet. Denna förde honom till Theologien: studium och gaf honom en hög plats bland vårt tid hvarfs yppersta predikanter. De, hvilka haft den lyc kan att höra henem som andlig talare, skildra ho. nom såsom begåfrad med ovanlig förmåga att i toi och framställningssätt lämpa sig efter sitt ämne, gif va klarhet äfren åt de mer svårfattliga, oafbrutet fä sta och leda åhörarmes uppmärksamhet, samt genon förståndet kraftfullt och allvarligt tala till känslan Härom vittna ock hans tryckta predikningar, ehurt kan hända icke i samma grad, som det lefvande fö redraget. — Afven i Aftonbladet, N:ris 46 och 4 för d. 22 och 23 Nov. 1836, hafva dessa Prediknin gar blifvit recenserade. Der heter det: ,Men dei högsta och framför alla sig utmärkande egenskapei hes dessa predikningar är den, att de äro praktisk christliga, en lefvande utgjutelse af sin författares in re, ett troget aftryck af hans högre andeliga erfaren het. — Då han beskrifver en christen, söker han in ga färger eller tillsatser från verldsliga vishetsläror icke heller hemtar han sina bevekelsegrunder frå grafvren och döden, från nöden, sorgen och menskli ga lidandet, för att åstadkomma ögonblickets rörelse Aterlösaren är den bild, vid hvilken han fäst sig. — Med hela sin själ fattad af den stora tanken, at Gud verkligen var i Christo, till att försona verlde: med sig sjelt,, och att det icke gifves någon anna ande, än Guds ande, som, utgjuten i våra hjertan kan ropa: Abba, Käre Fader! — framställer han hvar je erd af Återlösaren såsom en outöslig källa ecI hans rikes härlighet och seger såsom Christendomen A och O, begynnelse och ända.x