Aftonbladet – 2 mars 1837, sida 2

Pn Hr Prosten Ödman har till Red. insändt föl jande: Svar till Herr Ruricola om Ärkestiftets delmng. Sedan min motion vid sistl. Riksdag om Ärkestiftets delning hade fallit, väntade jag i sanning icke, att den åter skulle komma under offentlig diskussion. Ehuru uppmanad genom en i Gefleborgs Läns Tidning införd och derifrån till Aftorbladet öfverflyttad artikel, att vidare utveckla detta ämne, ansåg jag likväl ändamålslöst att hörsamma kallelsen, enär äfven den tydligaste framställning af fördelarne, af vigten och det verkliga behofvet troligtvis icke verkade någon förändring. Men då nu en anmärkare, under benämningen Ruricola, har uttalat förkastelsens dom öfver min motion, erinrat sig från Riksdagstiden, att man undrade öfver, att jag velat väcka den, samt tillvitat mig afsigten att vilja tillskapa ännu en Biskops-sinecure, så nödgas jag för min egen skull offentligen förklara, att, om Hr Ruricola, innan han så bestämdt fördörsde, hade värdigats genomläsa eomförmälde, MN Presteståndets protokoller för den 27 Febr. 1834 införde motion, han till sin förundran funnit, att vi äro i det närmaste liktänkande i afseende på allt hvad Sinecure heter. Man kbade då äfven fått veta, hvad han nu icke lärer anat, att jag aldrig föreslagit någon ny Biskops stol i Gefle, utan en serskild Snftsstyrelse derstädes, oberoende af Biskop och Consistorium i Upsala, samt bestående af Lektorerne vid Gymnasium med Pastor i Gefle till Ordförande utan den ringaste tillöknimg i Löneinkomster , så framt man icke ansåg honom böra för visitationsresor njuta ersättning med 100 tumnor, tagne af Arkebiskopslönen vid blifvande ledighet; vidare, att icke det minsta anslag från Staten för denna anordning i ett eller annat afseende behöfdes. Ytterligare hade Hr Ruricola då inhemtat, att anledningen, hvarföre jag, som i 18 år varit Gymnasiilärare, sjelf i barnaåren njutit undervisning vid Läroverken i Mudiksvall och Gefle, samt är Helsinglands inföding, ansåg denna nya Stifts-sty:else vara af ett strängt behof påkallad, var, (utom mångfalldiga andra från folklynne, lokal, olika lefnadssätt m. m., hemtade skäl,) Undervisningsverkens ech Klereciets noggrannare tillsyn och upphjelpande, hvilket icke var att hoppas, så Jänge öfverstyrelsen var förlagd i Upsala, hvarifrån ärkestiftets norra läroverk under en längre följd af år just icke erhållit serdeles uppmuntran, och der norra provinsernas prester till verklig duglighet eller oduglighet voro föga kände. Han hade då äfven, såsom jeg hoppas, med mig funnit olämpligheten deraf, att stiftets centralpunkt är så belägen, att vid det enda prestmöte i Upsala, sal. Hr Ärkebiskopen von Rosenstein höll, en af funktiomärerna vid! mötet måste, för ait lyda kallelsen, göra en kostsam resa af 74 mil, då framoch återvägen räknas, och en annan åka 536 mil; hvarföre från hela Helsingland, der lärarepersonalen då utgjorde 65 personer, blott 6 infanno sig, bland hvilka de ofrannämnde tvänne voro speeielt kallade. Sluteligen hade då Herr Ruricola äfven blifvit öfveriygad, att det var från den biskophga sidan, min motiom rönte det allvarligaste motstånd, enär man af motionens syftning villej finna, att jag ansåg Biskopsstolarne i deras närvarande skick temmeligen öfverflödiga. Derföre anvärdes äfven ridiculen för att från detta, så-l!.