Aftonbladet – 2 mars 1837, sida 2

oa nn IR VSM DAMASISNUtL, HUVallort vi önska att han snart måtte komma att utarbeta en lycklig text tili någon rent komisk opera. Uti Götheborgs Dagblad för i Lördags läses följande : Om äkta Aftonbladsbitar. Under derra rubrik hade Insändaren nerskrifvit en artikel mot några ohyggligheter i nämnde blad, men finner i en hast, att just samma ställen bhfvit behörigen tuktade af skickligare händer. Ära åt hvar och en som i sin mån stcider för rätt och sanning! Insändaren är imedlertid nöjd att det finnes ganska många, som tänka lika med honom, och att han icke är den ende, som tycker detta blad, så väl för sin brist på bildning, som för sin elaka syftning, vara det vederstyggligaste af allt hvad man ännu läst i tryck. Till bevis härpå kunde man citera hvilken numer som helst, om också ett och annat kan äga företräde, såsom Nr 6 i den vackra artikeln om en viss Herltigs förmenta, misslyckade frieri etc. — saker, dem en hederlig menniska, om han derom äger kännedom, sällan vill yppa i tysthet, ännu mindre offentligen utskrika, äfven då de röra den enskilda personen. Huru vild och afskyvärd är icke den skadegladje bladet yttrar, icke blott härvid, utan ock så ofta det tror sig finna, att god ordning, subordination och andra sekelsgamla inrättningar, hvarunder menniskorna varit och kunna vara lycklige, vilja gå öfverända, mer deremot revolutioner, uppror, tvedrägt och dylikt, som med rätta fått plats ibland de saker, hvarifrån en förnuftig Christen bör bedja Gud bevara sig, synas vinna framgång. — — — Det torde icke undfalla Läsarens upmärksamhet, att den artikel i vårt blad, som här påyrkas, såsom så vild och vederstygglig, är precist densamma, som på ett så insinuant sätt rekommenderades i den bekanta proklamationen, hvaruti Aftonbladets Red. hos den resp. allmäghet, som upmanades att samla sig till hurrning d. 28 Januari, på samma gång framställdes såsom liktänkande med den Heliga Alliansen, Hvad innehöll då besagde artikel? några betraktelser i anledning af ryktet om Hertigens af Orleans misslyckade frieri, samt frågan om Braunschweigska thronföljden, en deraf dragen slutsats om de stora makternas förkärlek för den pura legitimitetetsprincipen, och slutligen en på förhållandet med Fransmänners konungs familj stödd förmodan att denna förkärlek hos de abseluta monarketne ieke låter sig rubbas af några artigheter eller eftergifter, och att de Kegenter och Regenthus, som kommit till makten genora foliets val, följaktligen också allud skola finna säkraste stödet för dess bibehållande, uti ett sådant handlingssätt, hvarigenom de kunna påräkna folkets forifarande tillgifvenhet. Mången skall kanske undra, huru några så naturliga reflexioner kunnat väcka en så lågande vrede hos somliga; vi hörje nu snart på att icke mer undra deröfver, då det ser ut som om någon serdeles öm och reilig nerv blifvit träffad genom blotta vidrörandet af ett sådant ämne, och att det finnes många, som i denna puskt vilja gå helt och hållet med förbundna ögon. Emedlertid förklsrar detta och ett par andra omständigheter lättast orsaken till den elltmer tilltagande nästan gränslösa förbittring, som på de sista månaderna gifvit sig luft i de salarierade bladen.