Aftonbladet – 1 mars 1837, sida 2

I Åter ett nytt arbete af en bland svenska naI tionens älskningsförfattarinnor! Denna har för !sed att alltid i sina taflor insätta en figur, som, ;lom den ock icke skall föreställa författarinnan sjelf, likväl på visst sätt gör det, åtminstone alltid är en ordnande och ledande ande i det hela, och tillika protokollist öfver hvad som tilldraI ger sig. Beata Hvardagslag, Mamsell Rönqunist, Fru Francisca Werner spela omisskänmeligen samma roll, fastän visad i olika ställningar af hfvet. Den förra guvernanten (eller spelmam!sellen, lika godt) få vi här ändtligen se gift Joch bosatt under eget tak, men alltid lika trefIlig och förträffig. Vi hade, sist vi träffade henne, knappast hopp att se henne så väl för sörjd; men det her lyckats. Aktenskapet har till och med blifvit ganska fröjdefullt och idylliskt, fastän brudgummen är emellan fyrti och 190 och bruden mära 30 år — nästan fjäsfullare och ömare ån man kunnat hoppas, om den förre varit 20 och den sednare 10 år yngre. ) Förf. är vekt känslig för landtlifvet och har bosatt våra älskande — ty annat kunne vi ej kalla det unga paret — på ett litet vackert ;landställe, vid namn Rosenvik, der ett hf föres, sådant vi ville önska alla makar. Mannen rättfram, ej burdus; icke svärmande, men godbjertad, litet flegmatisk på ytan men ömsint, och djupt känslig i botter, med ett ord, ett godt och trefligt I förnuft, blandad med torrolighet; och Frun precist af den karakteren, som man känner af Mamsell Rönqvist i Presidentens döttrar, men mera lycklig, liflig och ofta något skälmaktig; och förbindelsen dem emellan, såsom ofta giftermål vid den åldern, börjad med resonnemang och stäxdigt öked genom aktningen för hennes Björns, — så kallar hon ständigt på skämt sin man — förträffliga egensksper, hvilka den ena efter den andra framträda ur ett aldeles anspråkslöst yttre. Allt i huset bär en härmed öfverensstämmande stämpel, ech hvem skulle ej då gerna trifvas på Rosenvik? Vi lemna dock derhän, huruvida detta omdöme egentligen gäller om smekmånaden, som man tydligen ser vara skildrad af en ogift, och hålla oss helst vid det påföljande, vid den sanna och hjertliga tillgifvenhet, hvarmed forf. all tid omfattar och målar milda, rena tycken fö ;ett oskuldsful!t och trefligt landtlif. Med sto ; tillfredsställelse fioner man i detta arbete, at författarinnan lagt mera band på det tycke fö det etberiska och svärmande, som både i Ange lica och Nina så mycket närmar sig till de sjukliga, till utgjutelser af ett sinne, som änn icke fått en fast punkt, ifrån hvilket det ka betrakta vår gåtlikaj verld; en fallenhet, hvil ket framför allt i Nina på så många ställe synes öfvervägande, och för de fleste Läsar bortskymt så många sköna partier. Det är vår tanka just Grannarnas bufvudförtjenst, at en skön och helsosam verldsåsigt der framträ der i det Rosenvikska huset. Det är för de uppmärksamme läsaren en vägvisare till de verkliga lyckan, lika mycket som ett angenäm tidsfördrif. Huruvida Förf. aldeles kunnat und gå det förutnämnda felet, derom få vi unde fortgången yttra oss. Ett misstag, som Förf. icke flytt, utaa tvert om med hvarje ny produkt synes blifva allt me utsatt för, är försöket att af sina ypperliga tek ningar ef natur och hvardagsseder göra stor händelserika kraftromaner. I Grannarna är förf: graciösa och fina konst på visst sätt ram til en stor, tragiskt anlagd, fast lyckligen tillväga bragt effektpjes, som på intet vis kan komm under namn af hvardagslif. Förf. har i Brun uppkallat en obändig ande, som hon icke förmå tämja, och af hvilken hon gjort en theaterhjelte Gåtan om honom och hans förhållande till m chere mere är ingalunda löst, utan afhuggen Den påminner om sagan angående hunden, so apphann allt, och räfven, som upphanns af ingen Frågan : huru gick det, då den hunden släppte efter den räfven? kan rätt icke besvaras på an nät sätt, än ett barn i sin enfaldighet svarade! de blefvo begge förvandlade till sten? D båda oböjlige naturerne, Brunos och hans mors, iro rent tragiska och måste beherskas med e Shakspearisk jernspira eller ock lemnas obear petade. Knall-effektseemnen på Ramm, då för oningen tillvägabragtes, är i vårt tycke mo nycket tbeatralisk, för att höra till bvardags ifvet, eler ems till någet lif... Den är lik itet sann, som Bruros hela lif. Det är vi ligt, men dock icke rent onaturligt, att en mö illställer med en son ett sådant förfärligt Hals ericht, för ett fel, som visst är svårt, men t ärr icke evanligt och åtminstone icke vanlig nanleder tilll JölLa svenlagtAnen FD EE