Aftonbladet – 25 februari 1837, sida 2

169 ARI Vil VEAEIIT SESEELESE Ng IIVIOL VI Väl OUTI ORLIU ye derjemte ägt rum för priset i Svenska Akademien. Det vore derföre val, om Hr I—n nu någon tid hvilade på sina lagrar. 3 ES anledning till denna önskan hemtar man från ett i Onsdagens Statstidning infordt poem, med rubrik: I anledning af H. M. Konunocns närvaro vid eldsvådan d.12 Febr., sä-) mn det svagaste stycke, som någonsin flutit ur I —n.s penna. Den allmärt beundrade utomerdentliga Hflighet och raskhet, den åldrige j Konungen ännu vid några och sjuttio år sålunda j ådagalagt icke blott vid denna, utan vid flere eldsvådor, hade väl varit värd en bättre illustration än Statstidzingen nu efter ett par veckor gilvit deråt, och hos en Redaktion med så fin takt kan Iman nästsn förundra sig öfver, att ett sådant sammelsurium vunnit inträde, derhvarken språket eller tamkarna äre rätt vårdade. För att ej sägas döma utan skäl vilje vi, till de Läsalres tjenst, som möjligen ej tagit notis om detta li sitt slag märkvärdiga skaldestycke, införa det samma här nodan med några anmärkningar. I I i; Stilla, stilla sjunker qvällen, gamla Örnen sitter lugn på fjällen lyss till vädrets gny i busken ned;v det ej. rubba kan hans fredy kraften slumrar, intes är att göra, men.då stormens vinge slår hans öra, lyster örnens vinge vara med. s Se i skyn! det börjar ljunga, I blixtens klinga molnet skär, loch från mörkgrå torn, med jern til tänga, sjunger faran: jag är här! i I Då kan örnen mer ej hvila, nn. i mot sin älskarinna vill han ila. Hur hona blossar! med er eldkyss han möta vill förtjuserskan. Ha, de famnas , dessa båda, underskönt det är att skåda, bur ben brinner, och med stilla kuot bleknar ned för segervinnares fot. Jag sprang opp ifrån mitt örongott, ech fick se dig, store Drott, hur du än i hfvets qväll är som förr så segersäll, stor att bjuda, stor att våga och med mäktig hand I stäcka hvarje brand, nom bjertats sköna kärlekslåga. Tidens afgud sjönk i sin volkan, men du giek din vådeliga ban till ditt sköna mål, — och stor och lugn, ställde tryggt din thron på tidens ugn. Poemet består, som Läsaren ser, af trenne; I stycken, hvaraf det första och andra aldeles icke tyckas tillhöra ämnet för dagen, utan utgöra euj lös fantasi för sig sjelf, hvars mening man har svårt att begripa. Det handlar oms en örn, som! sitter på fjellen med kraften; slumrande, emedan ingenting är att göra. Man vet ej om det skall vara den mythologiska personagen Hräsvelger, jätten, som sitter i örnhamn nordan vid verldens ända och uppväcker vinden, när nan slår med vingarna ; men detta kan det svårligen vara, då straxt derefter talas om vädrets) gny tz busken, kvarom likväl icke heller närmare förklaras, hvad slegs väder det är. Att det icke är stormväder, finner man deraf ait det ej rubba kan hans fred, då deremot, när stormens vinge slår hans öra det Iyster örnens vinge vara med. Påföljande stycke tyckes ändiligen gifva en närmare klav till förf:s syftning: I skyn det börjar ljunga, blixtens klinga molnet skör, och Ufrån mörkgrå iora med jern till iunga, hviskar faran: jag är här. käraf vill det temligen tydligt synas, att författaren egnat de båda första styckena till en återblick på Riddarholmskyrkans brand 1835, hvilken, som bekant är, uppstod af åskeld, och der faran verkligen var i tornet, som eckså uppbrann. Uti det följande äro i alla fall uttrycken om älskarinnan, förtjuserskan och eldkyssen något dunkla. I fall meningen är, att med bilden af en fågel utirycka någonting allegoriskt , med afseende på nyssnämnde brand, så synes en Phenix, såsom varliger de flesta Brandförsäkrings-kompaniers märke, varit lämpligare än en örn, likasom en vattenkyss vid sådana tillfällen onekligen är bättre anbragt, än en eldkyss, Det påfölj ljande om famningen förstå vi aldeles icke. mh et mm mm a MA As OD RK RR ma fr 2 Uti tredje stycket kommer förf. ändtligen på ämnet för dagen, ehuru det icke stort intresserar läsaren, att Hr I — n sprang upp från sitt