Aftonbladet – 24 februari 1837, sida 2

RR raäklid dl9atldlllR då lad llalla produkter och 1 utbyte erhålla sådana andra tillverkningar och varor. som han för sitt behof hade af nöden: att alla de författningar, som röra städernas anläggning, bestyrka nämnde lörhållande: att, härigenom uppkom nuvarande skilnad emellan stadsmannaoch landtmannanäringar , hvarmedelst handelsyrket och handtverkerierne blefvo städerne förbehållna, och hvilken skilnad ansågs så väsendtelig, att en serskild lagstifming för städerna uppgjordes : att, ehuru Kongl. Kollegium hyllade den grundsats, att en sansad och inom vissa gränsor utstakad näringsfrihet ledde till allmän fördel, kunde Kongl. Kollegium likväl icke förena sig i den åsigt. som i vår tid sökte göra sig gällande, att ett oinskränkt upphäfvande och öfverändakastande af alla de ordningar och föreskrifter, i afseende på näringars utöfvande , som till större delen ifrån äldre tider tillkommit, och hvarpå sjelfva vårt samhällsskick till någon del hvilade, skulle leda till ökad trefnad och välmåga hos folket: att stadsmannanäringarne , i följd af en oinskränkt näringsfrihet, skulle förtvina, och tillvarelsen af städer, i afseende på deras egentliga bestämmelse, komma att upphöra; samt att ej eller landsbygden skulle njuta någon verklig fördel, i händelse handtverks-verkstäder fingo der anläggas; på hvilka skäl, och då dertill kom, att den hitintills medgifna uteslutande rätt för städernas borgerskap att idka vissa näringar ursprungligen låg till grund för borgareståndets tillvarelse och kunde anses såsom dess egentliga privilegium, samt, då en rubbning i denna rättighet komme att inverka på nämnde Riksstånds fortfarande bestånd, Kongl. Kollegium ansett sig för sim del ej kunna i underdånighet ullstyrka upphäfvande af nu gällande författningar, hvilka bestämma, att handtverksverkstäder få endast drifvas af borgare i städerna, utan hemställt, att stadgandet derom må förblifva orubbadt. Sanningen af dessa åsigter bestrides icke; men huru äro de tillämpade vid författningsförslagets uppgörande? Sedan uti 1 41 momentet medgifves, att hvar och en i stad eller på landet bosatt må vara obetaget att, för eget eller underlydandes j behof, sjelf eller genom behörigen mantalsskrifne i tjenstehjon, utan serskildt tillstånd, åstadkomma alla slag af slöjdeoch handtverksarbeten, samt fabriksoch manufakturvaror, förklaras i 2 mom. , att : sådana tillverkningar må af landtmän, såsom husslöjd, ; jemväl till afsalu förfärdigas , utan att dertill erfordras ; tillåtelse, eller att derföre serskild afgift skall komma i fråga, men att derecmot serskildt tillstånd erfordras och lämplig afgift bör ega rum, om någon å landet, i saknad af annat näringsfång, åstundar att, såsom försörjningsmedel, åstadkomma handarbeten; hvartill kommer, att i 22 S. sista mom, stadgas, att begagnandet af oundgängligt handräckningsbiträde må icke förmenas den, som erhållit rättighet att med egna händer sig försörja. För den betraktare, som vill vara opartisk, måste det genast falla i ögonen, att, oansedt tillverkningen i sednare niom; 1 4. benämnes husslöjd, förvandlas likväl tillverkaren, efter att hafva, genom biträde af flere, de må kallas tjen;stehjon elle: icke, förlärdigat handtverksarbeten till afsalu, till enahanda egenskap, som en handtverkare. Verkstad eger obestridligen på detta sätt tillverelse, äfven å landet, hvilket jemväl inträffar, i afseende på den, som, efter särskildt tillstånd, å landet förutsättes berättigad, att, såsom försörjningsmedel, åstadkomma handarbeten med egna händer, då han beI gagmar sig af tillåtelsen att ega handräckningsbiträde. Kraftlösheten af förbudet i 2 f. emot anläggande af verkstäder å landet är af det föregående en följd; äf;vensom det. betydelselösa uti Kongl. KommercekolNegii erkännande, att den hitintills medgifna uteslutande rätten för städernas borgerskap, att idka vissa näringar, ursprungligen låg til grund för borgareståndets tillvarelse och kunde anses såsom dess egentliga privilegium, samt att en rubbning i denna rättighet komme att inverka på nämnde Riksstånds I fortfarande bestånd, i afseende på tillämpningen, up-penbarar sig uti författningsförslagets 4 f., hvarest uppräknas personer, hvilka må ega att i stad hålla verkstad, eller drifva fabrikseller manufaktur-inrättning, utan att kunna åläggas burskap, ehuru detta sednare i allmänhet anses erforderligt för nämnde rättighet. Derigenom sker rubbning i sjelfva verket uti berörde erkända uteslutande rättighet för städernas borgerskap, då det icke lärer kunna påstås, att personer, som ej kunna åläggas burskap och icke antaga detsamma, tillhöra nyss åberopade samhällsklass. Genom dessa uti författningsförslaget, särdeles, enligt 5, 6, 7, 8, 9, 22 69., 23 f:s sednare mom. samt 24, 25 och 20 46., vidare utvecklade och åt borgare mindre rättigheter, än åt icke burskap egande idkare af borgerliga yrken, tillerkännande grundsatser, sammanlagda med förslagets egenskap att vara gemensamt för fabriker och handtverkerier, af hvilka de förra få på landet anläggas och under sådan benämning oftast ej äro annat, än omfattande enahanda föremål, som handtverkerierne, än, derest dessa bestämmelser skulle vinna Eder Kongl. Maj:ts nådiga bifall, efter hvad Borgerskapets Äldste anse, grunden lagd till upphäfvande af skillnaden emellan stadsoch landtmanna-näring, till upplösning af städernas borgerskap: kunnande Borgerskapets Aldste likväl ej annat, än förklara, att, då de öfriga 3:ne Riksstånden medgifvit en större frihet för idkandet af slöjdenäringar på landet, än den Borgarståndet ansett sig böra medgifva, då borgerlig tunga aldrig kan åstadkommas i sin helhet af annan, än den, som bor i stad, nämnde 3:ne Riksstånd tillika ådagalagt så mycken rättvisa och afseende på Borgareståndets koncession vid 1810 års riksdag, att de föreslagit skatt och tunga till närmaste stad, så vidt sådant sig göra lät, för den, som på landet skulle få idka borgerlig rörelse. -—— . Uti 1720 års ännu gällande skråordning,! hvars goda sidor man gema rill förbise, endast omtalande missbruken, lemnas föreskrifter för burskaps vinnande 3 hardtverk och för utöfvandet deraf, samt angåenQaudanR das Ia Arvduneaen 4 sa Oe