Aftonbladet – 21 februari 1837, sida 3

Efter otroliga ansträngningar hinner hon verkligen så högt opp att hon kan se örnnästet och den glupska fogeln, der han sitter på vakt vid sitt arma rof. Men ett oöfverstigligt svalg skiljer hesne nu från målet. Hon har då förgäfves vågat hvad ännu ingen qvinna gjort, hennes styrka vill åter svika henne, det går omkring för: hennes ögon... I detta ögonblick framträder på en aunar klippa hinsidan bråddjupet den dystra jägaren Richard, som för att dölja sin sorg ech olycka klättrar i de otillgängligaste fjällarna, rustad till strids mot roffog!ar och vilddjur. Han liter klyftorna genljuda af sin nu mer än någonsin älskade Rosas namn ... . men tyst! tyst! var det icke någon som svarade? . . . De båda makarne ha igerkänt hvarandra. Rosa ger bomom i brådstörta ord tillkänna den rysliga olycka, som fört henne hit, pekar för honom hvar örnen sitter, och besvär ho nom att göra ett mästarskott. Hen vill förlåta honom allt, glömma allt, lefva och dö tör honom . .. Richard fattar sig från sitt upprörda tillstånd, lägger an med säker band, . . . trycker af . . Pang! örnen störtar hflös ner i svalget och den lilia är räddad. I detsemma ser man landtfolket med sina ste-: gar och stänger komma uppklattrande på klippspetsarne for att kasta en bro öfver bråddjupet. Rosa och Richard skynda deröfver och falla i hvaranudras armar. Musiken till denna opera är af Franz Gläser. Vi hafva aldrig förut hert något af denne tonsättare, men det har icke ävgrat oss att ha gjort hans bekantskap. Det är mening och dramatiskt lif i hans musik; ech om vi till och med skulle vilja znmärka att han någon gång un: der sökandet af denna dramatiska effekt derför uppoeffiat något af melodi, tyckes han oss deremellan ersätta sådant genom ett i alla fall öfvervägande element af sångbarhet och okonstlad harmoni. En egen intressant och populär karakter her han förstått att gifva denna opera genom den från Tyska alpsången lånade anda, som ge-l Bomgår det hela. — Det är en musikalisk höglandsverld af jedel, säckpipssång, vallhern, fryntlighet, pekalklang. Efter att blott en gång ha hört eperan, tveka vi att utmärka några vissa stycker såsem de bistämdt vackraste. De, hvilka tycktes oss göra mesta intrycket på publiken, voro smyghandlarens visa, derpå följande tersett och qvartett samt tersettea åter derefter i första akten, qvartetten ech dryckestrion i andra akten, samt i den tredje Rosas solo ackompanjsradt på afstånd af qvinnornas kör från föregående ekts slut, em nummer, lika utmärkt vacker till kompesitiom som ide. Herr Sällström, Richard, sjunger sitt parti med vanlig värma och hf, men utom recitativet och arian i första akten, har han ingenting! särdeles att u:märka sig uti. Hr Habicht är en lustig Cassian, kenske ändå nästar för jovialisk för ett så äfventyrligt och allvarsamt yrke som smygbandlarens ; vi hafva sällan hört honom så bra u:föra sina saker; detsamma får gälla om! Herr Robach, hvars behagliga, men icke starka! röst vid mer än ett stäl e tog sig bättre ut, än vi någonsin hört det. Hr L. Kiomansson är en ypperlig värdshasvärd, och han sjunger aldrig itia. Fruarne Enbom, Frösslind och Gelhaar tifla med hvarandra om priset; man kan icke ij säga dem något mera smickrande oeh sannt tilLka. —— Ä IV ihr Joan, 2 IPA rn Nan AQ Tan SARA