Aftonbladet – 20 februari 1837, sida 3

ww vv A LM 5 e(Insändt KARAKTERISTIK. el Jag föddes ej med förmånsrätt tt) Tillj misa fåders makt och ära; i Men af mitt eget handlingsrätt 1-1 Jag måste följderna uppbära. d Det arf mig Himlen unnade, , Skall aldrig reta guldets dårar; te En suck var allt mitt fäderne, at Och mödernet — en flod af tårar! Min bana var af törnen stängd, Min synkrets slöts i nattlig dimma; Och der, bland meteorers mängd, Jag sökte fåfämgt hoppets strimma. På Lifvets vida ocean För svag att trotsa en orkan, För redlös, att i lugnet skrida. Jag fann, att Flit och Vett och Dygd Bemärktes föga af konvojen, Då List och Fräckhet, i dess skygd, Helt djerft begagnade oktrojen. Men kastad mellan dolda skär, Jag lärt — hvad ingen lyeklig lär — Att 12 åt ödets hot och — döden. Nu jag, i låga hyddan nöjd, Ej fruktar stormen och kabalen; När cedren störtar från sin höjd, Står svaga blomman trygg i dalen. Jag vet att detta Väsende, I Sem danat mig för lifvets smärta, Har äfven i dess bägare I Ingjutit balsam för mitt hjerta. ) Jag i den bittra kalken ser JEtt skum, man plägar Glädje kalla, Och sväljer dessa bubbler ner, Att något mildra dryckens galla. Jag njuter sällskapsiefnaden ; I Ty jag är medlem af naturen. Sträng vishet anstår ängelen, joe litet dårskap kreaturen. Man ler ju åt ett skådespel, Som målar löjligheten, flärden. Nå väl! det blir mitt eget fel, Om jag ej gläder mig åt — verlden. . Om jag är vis, jag skratta kap Åt dårarna, som mig omgifva; Och är jag dåre sjelf — välan! Då önskar jag att så förblifva. Hvar menska — nöjdast med sin lett, Tror sig den bästa rol agera; Och Bonaparte och Don Quichotte Sig begge hka högt värdera. Men hjertats hyllning den är fri, Och inga maktspråk kan den tvinga: Det fordras dygd, att vördad bli, Och endast lasten kan förringa. Di plomer teller Ordensband: Serapher, Stjernor, Svärd och Kärfvar Blott draga ära i dens hand, Som genom dygder dem förvärfvar. Och Lyckan! — O, hvar blomstrar hom? Månw i de skumma lärdomssalar? Vid precipicen af ena thron? På stridens falt? i tysta dalar? Nej, under lifvets yra lopp Den läran gagnar menskligheten: All sällhet föds af mod och hopp, All smärta närs af vekligheten. Se här! en usling, matt och svag, Sig stöder tungt på vandringsstafven ; Men gläds åt hoppets ljusa dag, Som gryr derborta inom — grafven. En annan der, på Lyckans höjd, Ser middagssolen långsamt skrida; Men delar ej naturens fröjd —; Emedan dagens timmar lida. Så Lyckans son och uslingen Bli genom hopp och oro lika. Den förre fruktar skymningen, Den andre nöjd ser dagen vika. Ja, Ödet bor i våra bröst, Der födes hopp, der födes smärta; Och verldens hån och verldens tröst Ej ändra domen i vårt hjerta. Den skuldfri ler mot Lyckans qväll, Och sanu och ädel nalkas målet,