Aftonbladet – 20 februari 1837, sida 2

taterna beroende af förbundsdagen, blifvit förrandlade, snart sagdt till ett gäckeri; ty att han cke under dessa erforderliga förändringar lärer obegripa den nuvararde konstitu:ionens införanle i Spanien, oaktadt densamma grundar sig på audets urgamla kommunalfriheter, derpå kan nan vara fullkomligt säker. — Sjelfva de oinskränkta Regeringarne föranledas, om icke af böjelse, dock af händelsernas och tänkesättets tvång, att använda sin makt med hofsamhet och ill folkens väl, heter det vidare. Är det väl möjligt? Hvem skulle, efter det föregående hafva väntat en så naiv bekännelse? Hr Biskopen tillstår således att allmänna tänkesättets Ivång, d. v. s. tidsandans obelåtenhst, som nyss så mycket fördömdes, varit det som fvungit Reseringarna till hofsamhet. Om nu detta tvång icke hade funnits, hvar skulle väl då hofsamheten varit? Huru det för öfrigt förhåller sig med denna hofsamhet, derpå lemna Polackarnes behandling, schavotterne i Modena, fängelserna i Spielberg, Ferd .VII:s och Don Miguels framfart för några år sedan ra. fl. tillräckliga vittnesbörd. När en förkunnare af kärlekens och försoningens lara häri ser hofsamhet och folkets väl , hvad är då stränghet? Hela det följande talet fortgår på enahanda sätt med den förunderligaste och mest ologiska hopröring af sanna och falska satser, och det ser nästan ut som om de tillkommit på det sättet, att författaren vid läsningen af åtskilliga politiska skrifter hade anmoterat en hop kraftställen på små lappar, skakat dem om hvarandra i en hattkull och derefter nedskrifvit dem i den ordning, slumpen gifvit dem efter hvarandra. Sålunda heter det först ganska sannt: Likväl är öfverallt lugnet osäkert; blott ett stilleståad under striderna, att utan uppsägning brytas i blinken ; strax derpå följande obestämda tanka om anledning dertill: Folket så ofta missbrukadt af de styrande och de höge (ganska sanat), är icke mindre i våra dagar missbrukadt af sina ledare, än Athens Demos, i verkligheten och på skådeplatsen den gäckade. Antingen det är Abb La Mennais som predikar uppror och äganderättens kränkning, för att åter draga folket under prestens I välde, eller publicisten, som gör det missnöjdt med Styrelsen för atttrycka det under preisens, ok, är det blott en omklädnad af samma orena jegennytta, af samma skrymtande hersklystnad (tyst, tyst, Hr Hiskop, låtom oss komrmrsa ihåg ordspråket) Och det bedragna är folket med all sin inbillade suveränitet. Af det som är sannt i dessa uppgifter lär man att i vår tid som i alla tider äfven de bästa och åyrbaraste rättigheter kunna missbrukas och att personer aldrig saknas som för sina syftemål begagna den fördömliga taktiken att adressera sig till massans ;passioner i ställst att vända sig vill den tänkande I medborgarens förnuft och ofvertygelse, som endast dömer efter fakta. Men om Hr Biskopen fördömer detta sätt, hvarföre faller han då in i I Isamioa fel, genom att svärga sig med toma fraser och falska premisser? Abbd La Mennais Iryktbaraste arbeten innefatta för öfrigt visserli) i igen läror, sem stå i en skärande kontrast emot jen del af de nuvarande samhälls-konventionerIna, dock icke mot eganderätten, såsom Hr Biskopen tror, men näppeligen torde Hr BiskoIpen, om han läst dem, med hela sin dialektik kunna bestrida, att de med hela sin stigmatiserande tendens emot Furstarne, dock allt igenom predika kristendomens tvenne första och skönaste bud: I kärleken till Gud och till nästan. Lika litet Iförmår frasen om pressens ok m. m. vederlägga den sanningen, att det gifves publiciIster äfven i sjelfva Frankrike, hvarest pressens I verkningar visat sig starkast, som för sin perI sonliga karakter lika mycket som för sina kunIskaper, en djup filosofisk blick samt moralitet och konseqvens i grundsatser intaga ett lika högt rum, icke blott i massans utan äfven i de mest upplystes och till och med i sina politiske motståndares aktning, som någon af deras öfriga utmärktaste statsmän eller maktegande. -l och uti pressens ok? Uti sjelfva detta ord lighö ger en omening, då det just är genom tryckfriheten, som alla möjliga nyanser af polisiska Ål och religiösa åsigter, ega tillfalle att göra sig gäla lande. Nej! det är icke pressens ok, som man fruktar och hatar, det är pressens frihet, det är Iden förarglga omständigheten, att t. ex. såsom nu, en tidsing tager sig den dristigheten att kommentera ex krachanerad Prelats ord till sina underlydande, och draga fram dess vrängda framställnidfgar och misstag: — Det är bitterheten deröfver, att de andelige