Aftonbladet – 20 februari 1837, sida 1

2 VIBE TT OD ECE ) KyrkoRådets Notarie. M— k hn I BISKOPEN I GÖTHEBORG OCH HANS j HERDABREF. Andra ariikeln. Vi hafve, för att icke trötta läsaren för mycket med ett och samma ämne, gjort ett någet långt uppehåll uti den, granskning af Hr Biskop WinI gårds herdabref, till hvilken vi i N:o 19 för d. 124 Januari lefvade återkomma vid lämpligt tll fälle. Att Hr Biskopens yttranden följas med ett stort intresse af allmänheten, hafve vi imedlertid haft tillfälle erfara genom de flera serskilda uppmaningar, som blifvit oss gjorda, att icke glöm ma bort fortsättningen, och då det famösa herdabrefvets innehåll icke refererar sig ull, någon händelse för dagen, utan egentligen invefatwar ena politisk trosbekännelse; så torde dröjsnålet icke vara af någon betydenhet, så mycket:.rioidre, som :detta innebåll lämpligen kan: indelas i trenne hufvudafdelningar, af hvilka den, vi förra gången vidrörde, handlar om Hr Bisiopens tankar öfver tidsandans förhållande till vetenskap och konst; den andra, hvartill vi nu komma närmare, rör kyrkans och statens institutioner, och den tredje ;undervisningsväserde: och sedevårderi, Endast der religionen skattas såsom. det högsta och vigtigaste bildningselement, så. tortfar Herr Biskopen, äro sederna i sjelfva sin förfining ädla. Denna sköna företeelse synas Brittanniens :bildade folkklasser i våra gagar gifva genom vördnaden för Guds ord, helgedagens vård, vetenskapernes och de sköna kon— sternas offer åt det fromma sinne. :Svenskar— ne, -som äro så följsamme, hafva här en bättre föresyn att efterfölja, än den fiån ett annat. håll isförda flärden; . Den aktning Herr Biskopen här visar rehglonen såsom den fastaste grundvalen för em sann och varagtig sedlighet, är ett ord 1 sinom tid, hvilket sastår en hvar, som nitälskar för dygd och goda seder, och i synnerhet en kyrkans tjenare. Likväl bör mau icke förbise, hvad. med religion rittzligen bör menas. Alla tiders historia visar, att icke endast, eller ert hufvudsakligen, den yttre andakten och skenetg utan bjertats religion i detta fall är ech måste vara den mest verkande ; icke hvar och en, som ropar Herre! Herre! utan den som gör J min Faders vilja, som är i himmelen, -sade edan på sn va den Gudomlige Stiftaren af den Kristina läran; och dennaa sköna sats har bekräftats af seklers erfarenhet. Vi äro icke utan farhåga. att Herr Biskopen i detta fall tagit skalet för kärnan, då han citerat den yttre kultens sträaghet i England såsom ett bevis; att sederna i nämnde land bland de högre klas— serna äro renare; än hos andra nationer. Det är membhgev amnoars väl bekant; att. knappast något land eller någon klass 1 Europa finnes, der moraliteteus band äro så lösa, som bland en stor del af den engelska aristokratien , hyil. ken väl företrädesvis måtte böra räknas till Britianriens bildade folkklasser. I Om .Herr Biskopen behöflver någon bekräftelse härpå, så känvisa vi bonom till Bulwers berömda arbete: kngland and the English; en skrift, soma både inom och utem landet gjort det största upseende, och. kvars autoritet blifvit cterad i vissa fall till och med af den historiska :skolans koryfder) bärstädes. Ja!. sjelfva Biskopar) Några utdrag ur Balwers ofvannämnde :arbete torde i detta hänseende vara . bäst upplyg sande. ;, Det är en skarpsinnig anmärkning af Gibbon; säger denaa författare, att man tyd ligen kan spåra nationalkarakterernes olikhet i de oiika kristna trosbekämnelserna.? t-. — Englands på: handel begilma invånare uppenbara i sin religion den kända förkarleken för anständighet i formerna och för apparencernas iakttagånde, Med säkerhet kan man påstå att hös ess det yttre skenet amses för det rätta och kanske det enda beviset på en invertes och andelig nådens inverkan. (se 3:dje Engelska upplagan, pag. 270): Pag. 273 talar författas