Aftonbladet – 18 februari 1837, sida 2

SH ?? L LYDDLRMTL Mmmm (Insändt.) Till Aftonbladets Redaktien. Det förundrar mig, att Red. nedlåter sg att fista någon uppmärksamhet vid hvad Skånska Correspondenten och hans anhang uti gudelig ilska och underdånig famatism utöser mot Red. och andra. Skulle allt dylikt besvaras eller eus observeras, så hade man ingenting ammat att göra; och det är säkerligen det lumpnaste göra, mar kan företaga sig. Låt dem i fred få jollra med sina näpna Blanzefloror, bita sönder läpparna med dumt arga epigrammer, vifta på svansen för en brödbit och läsa aftenböner med fattighuskäriogar. Hvad gör det? eller inbillar sig Tit., att de någonsin aflägga sin hundenatur eller att det interesserar någon förnuftigare man i Sverige, om de det göra eller icke? Hafva vi icke sett deras takuk redan i många år? Vet icke hvarje menmiska, huru de hafva fördelat rollerna? I Lund:knäpper man ihop händerna, faller på knä och låser sitt ansathbema mearanatha ! öfver den onda tiden och lärer små flickungar att stafva osmakligt smicker; i Götheborg håller man ännu på att sjelf öfva sig 1 svenska med att stafva så kallade epigrammer; i Upsala vill man med historien bevisa motsatsen af hvad historien bevisar; i Strengnäs ropas amen och Samlarens echo upprepar der godbitarna. Red. har ansett sig icke böra vägra en plats i bladet åt denna hlla uppsatts. Det slags anmärkningar, som der förekomma, hafva vi någon gång hört göras äfven af andra och det torde således icke vara otjenligt, att begagna tillfallet, för att yttra några ord om detta ämne. Det är visst sant, att en dåre ofta kan fråga mer, än tio kloka kunna besvara, och att man ej kan nedlåta sig att upptaga och polemisera om allt, som yttras i tidningar sådana som Skånska Correspondenten. Men derfor kan man likväl ickelåta allt soma af dem säges, passera opåtalt. Det kan nu en gång icke nekas, att tidningarne i ett samhälle med tryckfrihet äro vår tids politiska predikanter, (och att det är genom dem som skiftmingarne af ltidens åsigter uch tänkesätt förnämligast framstå, nötas och rensas genom uppmärksambet på ömsesidiga misstag. VWVi vete också icke att de mest utmärkte författare någonsin ansett under sin värdighet att kastigera dårskapen, när den framträdt med anspråk att göra proselyter: vi behöfve, till bevis derpå, endast läsa Dalins, Kellgrens, Leepolds och Thorilds skrifter, för att ej gå utom fäderneslandet. Hvarföre hafva då desse ansett sådant nödvandigt? Jo: emedan dårskapen, fanatismen eller lycksökeriets när de adressera sig till vidskepelsen och fördomarra, alltid kunna påräkna ett tillräckligt fält, inem hvilket de träffa sympatier och kunna sätta passionerna i rörelse, för att skapa sig ett anbang, om förnuftet ej någongång drager ut att mota dem tillbaka i det mörker, hvarifrån de utgå och hvarest de hafva sin rätta bostad; skingrar villorna, belyser fanatismen och svänge sitt gissel öfver skrymteriet. Se der, för att begagna samma korthet som Iasändaren, hvad vi anse för en tillräcklig orsak, att ej alltid låta de ofvannämnde Predikanterne få hållas efter behag.