Aftonbladet – 18 februari 1837, sida 2

kan räsebonerar, öfvergår: dem till herrskare. Värfvade trupper räsonnera icke, och det är icke dessa;vutannatienalbeväringarne, som: gjort militär-revolutionerna i Spanien, Portugal, Neapel och Piemont. Dessa revolutioner föll, emedan de voro verkan, ej af nationalkänslan, uten af sammansvärjningar. Men äfven folket är ej mera tryggadt genom en nationslhär. För hvarje borgare, som öfvergår i armceas leder, förlorar folket en medborgare och vinner thronen en försvarare. Barne har med träffande sanning yttrat: Dårarn? märka icke, att den, som står skildvakt, bevakar sig sjelf. Ju flera medborgare inträda 1 armåens leder, desto mer försvagas den allmänna saken, och öfverhufvud är friheten förlorad, så länge den ännu har pågot att frukta af den beväpnade styrkan. Der friheten herrskar, är allmän milhtärtjenstskyldighet otänkbar. England har en värfvad armde, mera skild från folket än annorstädes; friheten är likväl så smittande, att äfven den armaste främling ödet kastat under Engelska fanorna, icke skulle vilja företaga något mot Engelska folkets rättigheter. Då man gör folket till soldater, fördunklar man begreppen, utan att ändra härens tänkesätt. Detta är ej den enda händelsen, då det skenbart enklaste och naturligaste medel mest förfelar sitt syfte. I politiska mål måste det, som har utseendet mest för sig, mest betviflas. Blott så mycket är i afseende på nationalhärarne sannt, att de äldre, som utträda ur armgen, kunna med sina militäriska insigter gagna sina medborgare. Detta var särdeles vigtigt för Frankrike, men der hade ock regeringen gjort sig alla veteranerna till fiender. Hvad armeess esprit beträffar, så skattar den äkta soldaten den ogement högt; men ju mer armeen erhåller en borgerlig karakter, dess mer förlorar sig denna anda, och aftager alltid i den mån militärståndet ej mer utgör ett särskildt yrke. Hvad bildningen angår, så måste man medgifva, att militärväsendet verkar fördelaktigt på folkets bildning, derigenom, att det bland dess medlemmar inplantar åtskilliga nyttiga kunskaper, samt sinne för renlighet, ordning, punktlighet, anständiga mandr ech hörsamhet. Detta är en bifördel af militäryrket; men att söka ett helt folks bildning på denna väg, vore allt för kestsamt. Den sem känner lifvet, skall oftare hafva funnit att bildade män, genom inträdet i militäryrket, blifvit råa och förderfvade, än att obildade gemom umgänget med mera bildade kamrater blifvit höjda och förädlade. Genom inrättningen af natiomalbeväringen har man inmedlertid förlorat den fördel, armdernas fordna inrättning erböd, nemligen att tjena samma bildningsoch förbättringsskola, en fristad för sådana perIsener, som brutit med det bergerliga lifvet, och derföre öfverallt annorstädes sakna en tillflygt. Under medeltiden ilade sådana mennilskor, då de egde mod och kraft, till fanorna, leller då de egde ett mera vekt, kontemplativt temperament, nnder kyrkans vingar, till kloster, i brödraskap, pilgrimsvandrimgar och eremitager. I förra fallet kunde de försona verlden genom berömmliga handlingar, i det sednare genom böner och botgörelse, Anda intill sednaste tider, har värfvade armeen med skäl blifvit ansedd som en förbättringsskola för sådana subjekter — dem armdeen i våra dagar förkastar — j Och likväl var då ännu icke polisen uppfunrj nen, staterne ej så strängt siutna, och alla yrken ej så inkräktade som i våra dagar. Nu då pohsen med sitt ängsliga misstreende mnått sin höjd, då egoismen trädt i stället för den fordna filantropien, och alla yrken äro integna, förkastar man det enda medel, sem för den af samhället tillbakaträngde öppnar en utväg till försoning. Det ligger dessutom en sällsam motsägelse deruti, att man för armeen utväljer blott de bästa subjekter, och likväl bibehåller en krigslag, som helt och hållet synes vara lämpad till ett samhälle af korrektionister. För öfrigt hafva de värfvade toupgerne i alla tider slagits lika bra som nationalhärarne, och de Parisiska köpmanssönerna i sina granna uniformer, voro ingalunda de bästa soldater i Kejsarhären. a .