Aftonbladet – 16 februari 1837, sida 3

Den historiske Dansmästaren. Vid en af Lendons domstolar förekom nyli gen ett mål emellan en dansmästare, kärand ;loch en bagaregesäll svarande, angående skuld 2 fordran af 17 shilings (omkring 16 Rdr Rgs -Iför tre månaders danslektioner. Vid upprop af målet infunno sig parterne käranden klädd i kortbyxor, strumpor och skor -I) med lätt gång och fötterna utåt men mycke ; till åren, samt med pudrad peruk och hårpung Joch svaranden en stor och fet luns, som såg skickligare ut att äta, än att dansa. Häreftei börjades följande toörhör: Domaren till den kärande: Hvem är ni? — Polidore Desird Cheri, Professor i den ädla .danskonsten oeh politisk flykting. — Domatlrem: Politisk flykting vid er ålder och dansmästare på köpet? — Ja jag är 74 år gammal, Idet är sannt. Jag smickrar mig att vara den äldsta af alla politiska flyktingar, kanske oekså den: sista och enda professor i den rätta och Jädla danskonsten, ty man dansar icke nu för Ul tiden, mine herrar, man bara flänger. Sådan jag här står, så har jag likväl i 20 år haft mitt eget ekipage. Jag har gifvit lektioner åt Hans Maj:t Georg den IV! hvilken charmant kavaljer! Det var jag som år 1801 hade den äran, att få den ryktbara örfilen af Hertiginnan af I Devonshire, gudereliga örfil, men ifrån hvilken Ilikväl min ruin daterar sig. Domaren: Hvad hör jag? mim kära Herr Cheril, berätta ess för all del om den saken; det vore ledsamt om en sådan historia skulle gå förlerad för publiciteten. Ja, allt för gerna min Herre; det är en vällust vid min ålder, att återkalla i minnet de flydda lyckliga dagarne af ungdomens poesi och utflykter. Det var år 1801: min högborne elev Priasen af Wales hade uppdragit mig att formera hans hjertas utvalda, Hertiginnan af Devonshire, skön som en ängel ja skönare än alla änglar) tillhopa, men som icke kunde dansa. Jag blef kär i henve; en dag som jag skulle sätta hennes fötter i en viss position, utbröt på en gång den invertes eld, som förtärde mig, och mina händer som icke bordt vidröra annat än skon, råkade med enthusiasm omfatta fetvristen. — Hertiginnan sprang tre steg baklänges och värdigades gifva mig en örfil, men en gudomlig örfil! Jag blef icke ond på henne derför, tvertom: jag rakade mig icke på två månader, för att icke borttaga det flyktiga spåret af hennes sköna hand; min enda sorg var, att jag icke kunde kyssa mitt eget kimdben. Men i korthet: denna dag afära och lycka var början till min ruin; jag förlorade alla mina elever, först vid hofvet, sedan il: staden och har slutligen måst gifva undervisning! åt sådane blockhus, som den der Herrn, som ändå inte vill betala mig. Domaren: Nå Dougby! hvarföre betalar mi honom icke? I hela London får ni icke enl. Dansmästare, som genomgått en så lysande bana. Svaranden: Han har ju ingenting lärt mig. Jag var kär i min mästares dotter Jenny Baker och inbillade mig det skulle gå bättre, om jag kunde dansa. Ett helt år har jag i tysthet gått och tagit nndervisning hos den der Herrn, samt betalt honom för tre månader. En dag, vaserra ri, var det bal; jag stussade upp mig på bästa ätt och bjöd upp Jenny, men när allt kom omkring, så kunde jag igenting; ty den gamla Babianenm hade intet lärt mig annat äm menuett, och då skrattade Jenny åt mig, och de andra med. Dansmästaren: Ja än sem då! Kanske menuetten är icke god nog åt en sådan der kryddlimpa. Ni begärde ju att få lära den förmämsta sorten, jag undrar om icke den är mycket bättre, än de fördömda galopperna och masurkorna, med hvilka man nu flänger andan ur halsen på sig. Det har jag till tacken för allt besvär jag gjort oo IP NA —F CA —— SA br VV mig för att få ut edra gåsfövter. a Svaranrden: Ja hvad rår jag för att fötterna äro ; itet inåt af naturen, men minns mi inte också b utt jag alltid sade er, att jag icke frågar efter)? oengarna utan gerna skulle ge er tre Riksdaler)k ner i månaden, em ni kunde lära mig att danP ja med fötterna inåt. a Dansmästaren: För att lära homom dan-U a med fötterna inåt! Jag! Lärare åt Georg denm2 V och åt den sköna, den förtjusande Hertiginun af Devonshire! ? Domstolen tyektes dela Dansmästarens åsig-vi er, ty bagaren dömdes att betala dem fordrade lk umman. h — ——MM— ———— X 1