Aftonbladet – 14 februari 1837, sida 3

minga förtdiga giftermål och bosättningar förispörjas inom de så kallade bättre klasserma, t. ex. bland dem, som egnatsig åt tjemsiemannabanan, som bland silmogen? Ja deraf, att de fått så mycken uppfostran, som lärt dem inse, att de med familjer emöjigen skulle kunna tillfredsställa äfven de mest inskränkta lefnadsbehof, som de vart sig att anse såsom ett öundgängligt vilkor för dem civiliserade menniskans trefnad. ÅA andra sidan är det också kändt, at behofvet utgör en af de mäktigaste väckelser till omtenka och srbetsamhet, och ehuru det i ett afsecade är lyckligt för menniskan ja förre behof hon eger, så visar likväl erfarenbaten ofta å den andra, att det sämsta och lättjefuilaste folket vanligen träffas just der, hvarest hushållen i allmänhet le va och kläda sig sämst och osnyggast. Läsaren skall utan tvifvet fasta hvad vi mena härmed, utan att vidare utbreda oss deröfver. Men att på detta sätt lyfta bondeståndet, allmcgen och den arbetande klassen i allmänhet till en battre hyfsning och själsodling, se det är just en af de omständigheter, för hvilka de som fördöma runstycks-litteraturen som mest fruk—ta. Att se några andra böeker än katekesen och psalmboken införda i bondeståndets hemvist, eller att smaken, skönhetssinnet och kors sten äfven der skulle kunna blifva mågot mera bekania göster än nu öfverhufvud är fallet, väcker deras förskräckelse; och hvarförse? jo! emedan de befara, att sådemt kumde förminska afstårdet emellan bonden och herremannen, samt gifva den förra en inflytelse vid BRiksdagarna och på de allmänna ärendereas hehandling öfverhufvud, af hvilken ett system, gom stödjer sig på kensiderationer och foreträdes, skulle vara högst generadt.. Hinc ille laerymae.