Aftonbladet – 13 februari 1837, sida 2

vara, på Norska regeringen; icke på den Svenska. Att denna anmärkning till någon del är riktig, må icke nekas, men Insändaren har i så måtto misstagit sig om föremålet för Norrmännens klagomål öfver derna punkt, som dess icke egentligen eller i främsta rummet klagat öfver den omständigheten, att Norska befordringar svått införda 1 Statstidningen förr än i Rikstidningen, utan deröfver att de stått utan någon åtskilnad inblandade bland Svenska befordringar. Det är denna omständighet, och att sådant skett i Sverges Statstidning, hraraj Norrmännen funnit sig stötta; frågan om företrädet i tiden har härvid endast varit en bisak. Väl må man ock medgifva att den förra omständigheten gifver Norrmännen en verklig och grundad auledning till klagan, hvilket den sednare ensam ej sxulle göra, och att det är just sådana, alldeles opåköallade, till intet tjenande ech onödiga retemedel som bidraga till underhållande af Norrmännens ömtilighet, redan förut på så mångfaldigt sätt underen följd af år uppdrifven, öfver hvilket allt skriften: Orm ett nytt Föreningsfördrag mellan Sverge ooh Norge innehåller en så serdeles upplysande historik. Huruvida den härvarande Norska Regeringens medlemmar kunna ega nog inflytande på Statstidnirgens Redaktion, att de skulle kunnat förekomma denna sammanblandring sf Svenska och Norska befordringar under den Svenska officiella artikeln, är svårt att veta för dem, som ej känna det mycket sammansatta machineriet i Statstidningens inre ekonomi. Sannohkt är dock, att allvarliga föreställningar från deras sida hade varit tillräckliga att hindra det; men hvad kurna väl Norrmännen i detta hänseende hoppas och vänta, då i spetsen för Norska Statsrådet står Statsministern Lörenskiold, hvars opinioner i dessa hänseenden ä:o nogsamt bekanta? Insändaren i Allehanda, hvilken oaktadt den undertecknade signaturen, synbarligen är densamme, som förut skrifvit ett par artiklar i redaktienens eget namn, och om hvilken man städse kan säga som det står i skriften: Du är dock en Galileisk man, dit tungomål röjer Dig, har för öfrigt haft en serdeles möda ospard att framdraga alla de synder, som de s. k. Norskhetsifrarne i flera år åsamkat sig genom yttranden, som undfallit den eme eller anmdre, angående ett Svenskt partis inflytelser. Oaktadt detta minutiösa sökande efter den snön, som föll i fjol, tydligen tillkånnagifver ett begär, att, om möjligt, ännu wer exasperera sinnesstämningen emot Norrmännen hos Aärvarande anti-Norskhets-ifrare, så instämme vi dock med insändaren uti den önskan, att Norska tidningarna måtte rent och öppet förklara sig närmare öfver den anmärkningen , hvarföre de icke emot sin egen regering hellre än emot ett forment Svenskt parti rikta anklagelsen för de antinationella åtgärder, som deras regering vidtagit, mer hvari den Svenska haft ingen del. Vi kunna så mycket hellre göra detta, som det sker jast för att gifva de Norska tidningarna tillfälle att borttaga alla ytterligare rättvisa anledningar till splitets underhållande härifrån. Vi hoppas med så mycket mera skäl att det sker, som vi alldeles icke kunne sätta tro till Allehanda-ivsändarens insinuation, att de Norska bladen skulle vara till den grad usla ech fega, att ej våga göra en sådan förklarimg rent och öppet, allt af fruktan för en predominerande känsla mot Sverge ech Svenskarna, som Morgenbladet förklarat icke finnas. ss s mar me -., oe 2