-Storthinget underdånigast anhålla om FE. Moöj:ts Inådiga uppmärksamhet på några punkter, genom hvilka denna i grundlagen och Rik:akten (tydligen uttalade princip, antages vara, dels åIsidosatt, dels ännu icke erkänd. Det kan ej hafva förblifvit E. M. obekant, att beskaffenheten af Nerges örlogsflagg, hvilken till följe af grundlagens 111 . skall vara unionsflagg, betraktas i Norge såsom oöfverensstämmande med unionens nyssnåmrede grundprincip. Den är Svenska flaggan, i hvars öfversta hörn finnes ett Norge alldeles främmaade emblem, nemligen en röd fyrkant, delad genom ett hvitt diagoralkors. Flaggan, detta vigtiga yttre kännetecken på ett folks oafbängighet, är af högt interesse för hvarje fosterlandssinn: d medborgare. Det lär derfore utan tvifvel finnas naturligt, att Norska folket, i den nu brukliga unionsflaggan ser ett för Norge sårande åsidosättande af Norges kraf i detta hänseende. I nära förbindelse härmed står följande föremål, nemligen: a) Anbringandet af och sättet att anbringa Norska riksvapnet, på en del, sedan 1831 utpräglade och sedermera i omlopp satte Svenska mynt, och b) ett dylikt anbringsnde af Norska vapnet å en del Svenska auktoriteters embetssigill. Storthinget hysef den Mverrygelse, att derest dessa saker, i förefing med den ofvannämnda, icke ordnas på ett med strängt iagttagande af ömsesidiga rättigheter öfverensstämmande sätt, skall detta försvaga den tillit och välvilja emellan de förenade folken, fhvilka det utgör E, Maj:ts så väl som hvarje rättsinnig norsk och svensk medborgares bögsta önskan att befordra. Såsom ett föremål, väsendtligen af samma beskaffenhet med det ofvannämnda, tillåter sig Storthinget vidare i underdånighet att fästa up märksamheten derpå, att Norges ställning i unioven utan tvifvel medförr, att i den Kongl. titulaturen, der denna användes 1 dokumenter, som utfärdas antingen af honungen i egenskap ensamt af Norsk Konung eller af norska embetsmän i norska embeisärender, Norge bör nämnas före Sverige. Historien bevittnar att den mer eller mindre stränga iakitagelsen af erkända grundprinciper, äfven i en sak så obetydlig, som den sistnärsnda, icke sällan hafi vigtiga följder. E. Kongl. Maj:t är alltfor väl invigd i staternas historia, för att Storthinget skulle behöfva någon undskyliam, då det äfven häröfver underdånigt anhåller om E. Maj:ts uppmärksamhet. Det föremål, till hvilket Storthinget nu tHåter sig öfvergå, är af en mera tydligt och klart framträdande rigtighet. ; Så väl Norges materiella intressen, som dess politiska värdighet, såsom oafhängig stat, samt dess med Sverge alldeles sidoordnade ställning i unionen, göra det utan tvifvel till er rättmätig fordran, att Norge erhåller samma garanti, som Sverge, iör att se samtlige, antingen egna eller båda unionsstaternas gemensamma diplomatiska angelägenheter försvarligen vårdade. Storthinget 1827 och Eders Maj:ts Norska statsråd, förmedelst underdånig skrifvelse af d. 14 October 1834, tilläto sig underdånigst, att fästa Eders Moaj:ts uppmärksamhet få denna vigtiga angelägenhet. E. M. har erkart, ätt krafvet på en förändring i detta hänseende var rättmätigt, och derföre genom resolution af d. 13 April 1835 nådigst föransteltat, att den Norske Statsministern, eller i hans frånvaro en ledamot af det Norska Siatsrådet, illtid skall vara närverande när diplomatiska ärepden, sem antingea röra Norge ensamt, eller Norge och Sverge gemensamt, föredragas inför Konungen. Storthinget erkänner med tacksamhet den nå: iga redebogenhet, att gå det Norska folkets billiga fordringar och önskningar till mötes, som E. M. vid detta såväl som flera tillfällen ådagalagt; men det kan blott anse denna åtgärd som en förberedelse till fullständigare föranstaltanden i detta hinseende. Det Norska folket och dess representanter dölja ingalunda for sig de svårigheter, som stå vägen för E. Maj:ts sträfvanden, att få dessa vigtiga angelägenheter ordnade på ett sådant sätt, att båda de förenade rikena äfven häri delaga lika, ega lika rättigheteroch lika garantier. Förlitande sig deruppå, att Eders Kongl. Msj:ts crafi och vishet bäst skall veta att ufinna rielel till öfvervinnande af dessa svårigheter, vågar Stortbinget icke för närvarande framställa något örslag, huruledes dessa förhållanden möjliger cuntfa ordnas på ett tillfredsställamde sätt: Med den frimodighet, Norges Storthing är Los Ar mr fo luunesdand har