Aftonbladet – 11 februari 1837, sida 2

I undanrödjende af en bland de fixa fareställningar, hvilka nu en lång tid föresväfvat honom, nemligen angående Aftonbladets republikanism, i hvilket är det spöke, som egeniligea tyckes natt och dag oroa den stackars sjuklingen. Vi vilje derföre serskildt yppa för Sorrespondenten, att Aftonbladet skulle anse en republik i Sverige för den största olycka, på den punkt, som bildningen hos massan, folkets föga vama att sjelf I behandla offentliga ärender och embetsmannaIhierarkiens organisation för närvarande befinna sig, och att, äfven om en republikansk författning kunde tänkas möjlig att imföra, skulle den under nåvarande förhållanden sannolikt innan kort åter gå öfver ända. Denna tanka har flere gångar fonnits uttryckt af oss, innan ännu Skånska Correspondenten började utgifvas. Deremot har Aftonbladet verkligen en republikansk tendens, i fall man dermed förstår, att vi uti konstitutionell monarki anse lagen böra i alla händelser stå öfver godtycket och att rär det skall finnas en ansvarig styrelse så bör äfven ansvarigheten kunna göras tll en verklighet. — Vi vilje ännu tillägga ett ord till. Correspondentens upplysving, hvarföre vi någongång ansett oss böra kastigera den nästan afgudiska dyrkan, som man stundom hos honom och andra goda blad varseblifvit för de högst uppsatte i samhället, och hvarföre vi framhållit till allmänheters förlustelse sådana exalterade fjållor, som kusin Blanzeflor och hennes enfaldiga barnkammarutgjutelser sistlidne sommar. Detta har icke skett derföre, att vi finne något att anmärka uti den enskilda enthusiasmen för en Kunglig Person; så mycket mindre som vi skulle tro, att det finnes ganska få Furstefamiljer, uti hvilka man sammanlagdt kan uppte så mycken älskvärdhet, utmärkta egenskaper och mönster af en öm och allvarlig föräldravård som här. Det är blott vår mening att-denna känsla aldrig bör eller får inkräkta på opinionen om de allmänna angelögenheterna, och att det endast anstår en enfaldig tåssa, sådan som Blanzeflor, hvilken sjelfva Freya måst kalla för tafatt, att i sin beundran öfver blotta åsynen af ea frisk och lefnadsglad 10:årig Prins redan vilja smyga det politiska smickrets gift uti hans öra. Man bör dessutom noga skilja mellaa den regerande Furstefamiljens ställning uti ett enväldigt och uti ett konstitutionelt samhälle. Uti det forra, hvarest monarkens vilja är allt och står öfver lagen, hör det till sakens natur och är snart sagdt oundvikligt för lugnaets bibehållande, att undersåtarne, d. v. s. folket, måste betrakta Regentems person, om icke såsom sjelf ett högre väsende, åtminstone såsom ett slass emanation (ifrån gudomen. Der är det i sin ordning, att i spiran se strålen af osedde herrskarens glans, emedan endast detta kan förmå de styrda, att emottaga allt som utgår fråe den styrandes vilja såsom ett slags högre skickeise eller i naturnödvändighet, hvilket åter är eu vilkor I för bibehållandet af den blinda lydnaden, på hvilken enväldet är grundadt. Annorlunda förhåller det sig i det konstitu:tionella samhället. — Äfven der bör och måste, iom det hela skall bestå, hvar och en visa samma lydnad förOfverhetems bud, utgångna i laglig ordning, som i en enväldig stat; men skilnaden är, att denna lydnad utgår ifrån den fria öfvertygelsen, ej från en slafvisk undergifvenhet,emedan åtgärderna anses såsom ett utiryck af den lagliga regeringsmakten, icke af regentens personliga vilja. Men just derföre att styrelsen i ett aådant samhälle är, eller åtminstone bör vara, beroende af lag, men regenten, som står i spetsen för styrelsen, är för sin person höjd öfver allt lagligt ansvar, hburudana hans regeringshandlingar än må vara, just af deuna anledning synes det oss i ett konsiitutione!lt samhälle nödvändigt, att bortlägga den förgudning, hvarigenom Regenten lätt kan frestas, att vilja sätta sin person och sin vilja i lagens ställe, och det är i synnerhet derföre, som tryckfriheten är angelägen och välgörande, ja absolut nödvändig i konstitutionella samhällen, för att gemomtränga der atmosfer af rökelse och beundran, hvari slafsinmet, den missförstådda hängifvenheten eller lycksökeriet alltid. söka hålla kungligheten inhöljd, för ait stänga sanningen från dess blickar. I samma mån denna illusion borttages, och Fegenten får tillfälle att öfvertyga sig, att han är en menniska, hvilken kan, och stundom äfven med den bästa vilja måste, fela såsom andra menniskor, i samma mån bör det äfven blifva honern angeläget, mt SAL mm om oo Han förhindra dot ondÅAa mma. I 2