toll alekUuc I DIR RU Hyta Db, Ud UC WSLEPTIKTSAA Kejsare-dottren, Marie Louise, räckte sin hand låt honom, revolutionens som, hvarigenom han I kunde anses upptagen i de legitima monarkernes krets. Hens lycka hade uppnått sim kul, minationspunkt, då han följande året (den 20 Mars 1811) i detta äktenskap erhöll en son, Napoleon Franz Cal Josef. Barnet bekläddes med titeln: Konung af Rom, och med OrienI talisk prakt hembars folkets hyllnieg åt Maje,stätet i vaggan. Men denna herrlighet försvann vid Napoleons fell. Foörgäfves hade Kejsaren i: sin afsägelseakt intagit orden: till förmån för jmin son Napol:on UU. De främmende makterna gjorde ej afseende på denna disposition; men som Österrikiskt blod flöt i modrens och sonens ådror, erforo dessa naturligtvis en välvillig behandling, svarande mot denna härkomst. Merie Louise utnämndes, för sm lifstid, till Storhertiginna af Parma och Piacenza och den unge Napoleon öfverlemnades åt sin Kejserlige morfader, som karleksfullt uppfostrade honom under titel: Hertig af Reichstedt och gaf honom rang mäst efier prinsarne af Kejserliga huset. Verirldems ögon voro fästade på den, gensm sullets och hjertats aclag utmärkte, och, som dst syntes, till stora öden mogoande, ynglingen. Efter Julireveolutionen i Frankrike 1830, kastade många sina blickar på honom, såsom den lämpligaste till en medlare mellan det nya och gamla Europa, mellan revolution och legitimitet. Ödet tillintetgjorde likväl alla deasa förhoppnisgar. genom den unge mannens död: des 22 Juh 1832. Nepeleou, utan historiskt märkvärdiga förfäder, och nu mera äfven utan efterkommande, ! står sålnada aldeles ensam i häfderna, en en-! slig bild, lik ew andes uppenbarelse. Denna ; bild viser oss, i ett imposaut exsmpel, menniskans förvånansvärda kraft, i godt som i ondt, men äfven de af en evig naturlag derför satta gränserna. Hon förkunnar omisskänneligt moderationevs och vishetens läror, och varnar, än-!: da in i den aflägsnaste tid, alla, som kunna ; varnas, för megtens missbruk, för öfvermod i, lyckan, för fräckt hånvande af rättvisan, och för bemödendet, att förtrycka anden. Visserligen väcker hon äfven dea nedslående föreställningen ; om nationernas, ja, hela veildsdelars och deras: länders beroende af en mans åsigter o-h vilja, eller hans bestämmelse. Milionmer hafva under, en half menniskeålder hidit, blödt och offrat sig för mättandet af den starkes ärelystnad. På det onaturhgaste sätt söndersletos och samman fogades nationer, stiftades och öfverärmdakastades ! stater, författningar och regeringssystem, bestäm-: d:s, omformades och förblandades folkens vigtigastt lefoadsförhållanden — alltsammans efter en endes infall eller intresse, men alltid efter hans maktord. Och den så kostsamt uppförda ) verldsmonarkien sönderföll likväl genom hans fell, och af hans hundrade, och åter hundrade segrar, blef icke ens en trofg öfrig. Audra händer bemäktigade sig tyglarna, och Europas, ja, hela verldens riktaing beror sedermera, väl icke af en enda, men dock af några få. j Men äfven denna nktoing är underkastad den eviga raturlagen. Hon skall icke alltid förbli densamma. Ett mål är satt för hvarje menskligt bemödande; efter ebben kommer floden, och på verkar följer motverkan. Individen — han vare sig hög eller låg, stor eller, iten — bör alltid söka göra tydligt för sig huruvida det är honom möjligt, att här eller der verka något godt eller förebygga något ondt, i mån af sin ställning och sina krafter, samt i eolighet med verldens allmänna förhållanden och de för perioden rådande stjernorna,: och på detta mål bör man rikta alla sina tan-; kar och sin förmåga. Men den mägtige bör bemöda sig att gifva akt på tidens och natioI nernss suda, och derefter lämpa sin riktning. I Evdast förtroligheten med denna anda förlänar honom trygghet och varaktig kraft. En strid I deremot kan väl stundom för ögonblicket krö-! nas med framgång, men hon medför stora faror, och förr eller sedmare kommer Hterverkningens stund. d Vi hafve här ofvan meddelat Läsaren slutet från AT ooANM Pp Ib .—92 bb: 1Nr 2 9 a AA