Uti Svenska Minerva läses följande: Proklamationssaken slutade temligen platt. Dagbladet innehåller i dag slutet af Polisprotokollerna derom. Sedan Hr von Scheele, som förut ville fria sig med ed, företagit sig an utan nöd bekänna på sig alltsammans, så är saken dermed slut, och ingen den ringaste bevisning åstadkommen, att v. 5. sagt mera sannt då han bekände, än då han bestred, och erbjöd sig att gå eden. Detta lekande med edgången gör för öfrigt, att den sinnesrörelse, som v. S. uppgifvit såsom motiv till bekännelsen, vinner föga förtroende. Det är för den undersökande autoriteten rätt ledsamt, att v. 5. ej velat bispringa med någon materiell bevisning, och att undersökningen ej mäktat att uppleta någon sådan. Också synes ingen synmerlig möda, eller skarpsinnighet, hafva derpå blifvit använd; ehuruväl det minst hade bordt undfalla Polisstyrelsen, huru vigtigt det hade för den sjelf varit att åstadkomma sådan bevisning, hvarigenom udden af vissa infällen i Aftonbladet kunnat göras slöare. Hvartill åter frågan, huruvida v. S. haft, vid författandet 2f proklamationen, någet biträde af ett par oamngifna Tidningsredaktioner, skulle tjena, då man förut borde veta svaret, kan lika litet inses, som hvad försvarlig anlednivg kan vara att åberopa för hennes framställande. Detta och mycket annat torde väl komma efter, såsom man säger om Arboga öl.