Aftonbladet – 4 februari 1837, sida 2

sig bekant om den Hel. Alliansens tänkesät och planer, ehuru många de än äro, som ans snart sagdt för en horrör, att icke helt oci hållet lopa blindbock i fråga om denna punkt , Imedlertid förfelar spörsmålet till Hr v. Schee Jle åtminstone icke en verkan, nemligen att he täsaren väcka en hbjertlig munterhet. i Allmävheten lörer nu snari innan kort få s lutgången uti Krigs-Hofrätten på det famös: Schantziska målet, hveri handlingarne nu lär: vara under defioitift begrundande. Sedan deit: mål, genom alla dithörande handlingars publicerande i tiduvingarna, numera är så bekant, at hvar och en egt tillfälle motivera sin opinion om saken, så kan all vidare opinionsyttring frår pressens sida synas öfverflödig, till dess Krigshofrättens utslag fsllit. För egen del tillstå vi , att sjelfva skriftvexlingens oerhörda vidlyfighet med sina bihang om verbalinjurier med det mera, hvaråt vi ansett oss för opartiskhetens skull böra egna all påfordrad offentlighet, gjort redan blotta åliggandet att följa parternes diskussioner fram och tillbaka med en Läsares vanliga uppmärksamhet litet tungsamt, helst uti en i sig sjelf så enkel sax som denna, och sannolikt lära de fleste häruti vara ense med oss. Af allt detta skulle vi haft tillräcklig anledning att icke yttra ett ord vidare om hela saken, innan Krigs-Hof Rätten deri utlåtit sig, om icke uti Svarandernes allrasednaste skrift till Hof Rätten, jemväl tryckt i detta blad den 21 Januari, funnits en mening som innefattar eit vanställande af hvad som passerat under de sammanträden, hvilka ligga till grund för anklagelsen i målet. Denna mening är följande: Då ett duellsbrott förutsätter ett, vare sig af hvad orsak som helst gjordt, skymlligt angrepp medlord eller gerning, hvaraf den förfördelade lätteligen kunde linna sig retad till utmaning, kan väl såsom sådant angrepp betraktas ett på någon persons anmaning utsagdt omdöme om en at -honom verkställd, under diskussion satt, partiel handling, hvarom vid tillfället äfven yttras olika opinioner, en del till gillande och en del till ogillande af handlingen?, Alla som något följt med tlldragelserna mellan von Schantz och hans kamrater, veta att ingen enda af lem, som skilde sig ifrån de elfva, derfere gillade Hr von Schanrtzs uraktlåtephet att betaia sin skuld. Detta innefattar en försåtlig insinuation af de Svarande mot deras kamrater, som man knappt hade väntat af personer, som yrkat en såvida sträckt ömtålighet i point dhonneurn, som de elfva. De PremierLöjtnanter, som skiljde sig från pluraliteten, yrkade isgenting annat, än att Hr von Schantzs enskilda affärer vore något, hvari hans kanrater icke hade rätughet att inblanda sig. Detta är helt annat än ett positift gilland: af hans uraktlåtenhet, hvilken ganska väl kunde ogillas, likasom hvarje, äfven det ringaste åsidosättande af hvilken åtagen förbindelse som helst, utan att derföre böra blifva föremål för en off:ntlig och förnedrande opinionsyttring. . Slutliga resultatet af allt hvad de Svarande å sin sida anfört blir nu emedlertid, att antinxen har deras åsyftning med den skedda omröstningen vid sammanträdet m. m. verkligen varit att tvinga — om tvåpget varit fysiskt elier moraliskt, blir ungefär detsamma —Hr von Schantz att taga afsked, och då lirer ansvar å den ej kunna uteblifva, eller ock, om man antager hvad de anföra, att något sådant tvång icke varit åsyftadt, och detta skulle godkännas, följer deraf tydligen, att de sjelfve genom sitt förfaringssätt upphäft de reglor, som hittills ansetts tillhöra den så kallade esprit de corps inom militären, då hädanefter en del af kamraterne inom ea korps efter behag skulle kunna tillåta sig ov en annan del hvilka omdömen som helst, utan att en sålunda tillfogad skymf behöfde tvarken på ett eller annat sätt, hvarken å den ena eller 2ndra sidan upprättas. Det af Herrar Zethelius erhållna paient å koppartråds cementering med zick innehållsr följande beskrifaing: Sedan Kopparstången genom smidning ellsr valsning blifvit formad, samt genom filning befriad från oslätteter, inlägges den i en jern