Aftonbladet – 4 februari 1837, sida 2

LLIR OM Jai IlD. Ir Biskop Wallins och Frih. Berzelii yttrande om skolan å Barnängen. Redaktionen lemnar, på anmodan, med nöje jrum åt nedanstående handlingar augåtude insti tutet på Barnärgen, hvilka skingia alia tvifo velsmål om det förträffliga skick, hvari denna inrältning numera belionver sig. Utdrag af Protokollet, hållet vid Hillska Skol-Direktionens sammanträde i Stockhoim den 19 Januarii 1837. S. D. Herr Baron och Ordföranden tilkännagaf, att, sedan Herr Biskoppen ra. m. Doktor J. O. Wallin samt Herr Professoren och Kommendören m. m. Friherre Berzelius, på anmodan, besökt Skolan vid Barnängen och unidsrsökt dess nu varande tillstånd, så hade desse Herrar haft godheten meddela och tillåta offentliggörandet af följande derom afgifne Yttrande: Sedan vi af Styrelseu öfver den såkallade Fbllska skolan på Barnängen blifvit amruodade jatt taga närmare kännedom af denna inrättning och derföre afgifva det utlåtande, hvartill vi kunde finna oss befogade, hafva vi, etter hvad som dels på sjelfva stället, dels af Skolans till oss aflemnade stadgar och lärokurser kunmnatiuhemtas, kommit till följande, om ej ofelbara, dock oväldiga omdöme. Lokalen funono vi förträfflig, med sundt osh fritt lige, omgifvem af park, filt och sjö. Rummen voro glada, höga och ljusa, bestämaa hvarje för sitt egaa ändassål, och för detsamma både beqvämt och smakfullt inrättade: läsrum, lek.rum, matsal, sofrum, sjukrum — der dock ingem sjuk fanns, mena både sjukvakterska och likare alltid vore till hands för de möjligen insjuknande. — Öfver allt rådde ordning, snygghet och förutseende omvårdnad. Vi bivistada middagen; den var som i ett stort föräldrahus: en aktningsvärd husmoder med sina bildade döttrar och hela Lärarepersonalen åto, vid samma bord som Eleverne, tarflig, tillräcklig och vällagad mat. Inom kretsen af husmoderns trefliga familj, eller hos lärarne, kumde lediga aftonstunder tillbringas af dem, som ej för tilfället voro sysselsatta eller permitterade. Vakthafvande Läraren nede dem deg och natt på sitt ansvar, dervid biträdd af de stedigaste och mest bepröfvade ur den unga skarsn. Allt hade sin tid, sitt ställe, sitt lystringstecken, sin regel och sin uppsigt. Allt symtes beräknadt på både kroppens och själens helsa; och de hurtiga, friska och glada piltarna voro lefvande bevis på ändamäålsenligheten af den fysiska vården. Med denna ssmmarhänger noga den moraliska, och har under anförda förhållande redan på ett fördelektigt sätt ingått deri. Frågan är huru den pnrincipenligt skall fortgå och äfven i den yttre disciplinen uttrycka och befordra zsktoing för rätt och känsla af pligt. Att Elevernas möjligen förut nog utsträckta opineringsrätt blifvit inskränkt och nu blott uttalar sig vid Kearsraters val till förmanskap, hvarvid dock Läraren nu, såsom förut, äger sitt vederbörliga, ehuru troligen sällan behöfliga veto, kunna vi ej amnat än gilla. Det klandrade Marque-Systemet har visserligen Direktionen väbetänkt låtit redan länge upphöra. Likväl qvarstår i hela sin vidd det i vår tenka mindre tjenliga Poists-Systemet, hvilket, om det ioskränkes blott till gradering af flit och kunoskaper, låter försvara sig såsom ett för den åldern brukbart yttre väckelsemedel. Men vi anse betänkligt, att i Points, och enahanda points, uppskatta gossens hela viljande och verkande, vare sig med afseende på bestämda kunskapsfo:dringar eller oefiergifliga pligtbud, eller blott tillfälliga och helt villkorliga ordvingsstadgar. Dessa föremål höra ej till samma kapitel, kunna ej för hvarandra substitueras, och bafva ej någon gemensam mätare. Om gossen beträdes med något immorsliskt, så ken ej slikt dermed safhjelpas, et han, biträdd af ett godt minne, låser sig till de points, med hvilka han pligtar för handlingsfelet. Detta kan ej botas på annan väg än det tillkommit, och det sker, i nämnde fall, endast på moraliletens väg, genom uppriktig ånger och ådagalagd förbättring. Eller om gossen t. ex. öfverbevises om någon gref, illvillig osannfärdighet, så bör väl denna vara något ei blott till graden, men till sjelfva slaget och arten vida skildt från, t. ex. oOcktsambeten att å föreskrifna ställena hafva hatten af eller på hufvudet. Men då begge förbryteiserna beläggas med enahanda slags bötes-pomts, ser gossen för dem ngen annen skillnad, än att han i förra fallet sndast råkade tillgripa en större hatt, nemligen den breda lögnens, som också derföre kostade