Aftonbladet – 31 januari 1837, sida 2

em ärfilig. En stor mängd generaler och andra guastlingar bekläddes med ärftliga fursteoch hertigsvärdigheter, hvartill titlarne länades, dels från erofrade provinser, dels från skådeplatserne för deras bragder, och jemte dem utnämndes en mängd grefrar, baroner oeh riddare, hvilkas adel skulle öfvergå på deras arfvingar, och hvilkas gods upphöjdes till majorater. — Till denna grad hånades revolutionens grundsatser, för hvilkas beskyddare emot främmande makter, Napoleon utgaf sig! — Äfven dessa anordningar tillräknar Lucien sin bror såsom förtjenst, nemligen såsom resultatet af den stora tankan, att skapa elt nytt patriciat , hvilket under Napoleous efterträdare skulle vara mäktigt att tjena såsom motvärn, å ena sidan mot den Kongl. makten, och å den andra mot valmakten.? Emot kejsarens egen diktatoriska makt tjenade likväl denna nya adel icke till motvigt, utan stärkte snarare, genom fåfängans leckelsar, slafsinnet och tjenstenitet för dessa värdigheters förlänare, Det passade i sjelfva verket illa för denne man, hvars storhet utgått från den demokratiska principen, att ersätta den genom en aristokratisk, i uppenbar motsats till nationalviljan, samt att, i stäilet för den, af honom nästan tillintetgjorda, folkrepresentationen, sätta en adelskast, hvilken nödvändigt måste sluta si till hofvet mot nationen, och vara fiendtlig för den allmänna frihetens idd. I sjelfva verket behöfdes ej mer någon motvigt emot folkmakten, såsom Napoleon stympat oeh förlamat henne. Sjelfva vallagen svarade för en sammansättning, sådan den kunde täckas herskaren, och genom förhandlingarnes hemlighet upphäfdes den sista betydelsen af de ringa attributioner man lemnat lagstiftare och tribuaer öfriga. Slutligen afskaffades till och med helt och hållet det stympade tribunatet, hvars nzmu ännu möjligtvis kunde erinra om fribetsbegrepp. Man her trott eller sagt, att allt detta skulle, efter Napoleons död, åter kunnat vändas till något bättre, och hans diktatoriska makt var, påstår man, med hans utmärkta regenteganskaper och Frankrikes då varande inre och yttre förhållanden, en välgerning för detsamma. Men en fullkomlig förblindelse ligger till grund för denna åsigt. Napoleons anotdningar syftade till träldomens föreviganda genom 2flägsnande af allt sanvingsljus, alla frihetstankars dödande hos det lefvande slägtet, och det uppvåxandes uppfostran till själsinskrärkning, till tortfsrande politisk omyndighet och till soldatens viljelösa lydnad. I dessa anstalter ligger despotens tydliga sjelfoekännelse ech hans genom alla åldrar ljudande föckastelsedom. Napoleon, tronande i en makt-fulländning, som ännu ingen dödlig ägt, omsluten af ärans och moajestätets mest förbländande glans, hållande nationernas öde 1 sin starka arm och kär för Frankrike såsom segerkrönt fältherre, såsom en räddande genius undan stormens vådor, som faktionernas kufvare och det stora rikets uppbyggare — denne Napoleon darrade för sitt eget folk, hvars ovilja han således medgaf sig förtjera, ech som han derföre endast hoppades kunna hålla i lydnad genom den hemliga polisens agenter och deras spejarelist. Han darrade dessutom för hvarje bokpress, för hvarje utan hans tillåtelse tryckt blad! Han kände, sålunda, att antingen hans väldes titel eller dess utöfning ej kuude uthärda en fri pröfning, att den fria diskussionen öfver fakta, så väl som öfver grundsatser, eller öfverhufvud sanningem vore farlig för hans makts bestånd, d. v. s. att han följaktligen hade orätt och, utan medel att rättf rdiga sig, endest genom mörker eller förvillelse kunde råddas från undergång. Han uppfann derföre ett så konstladt och strängt system af åtgärcer till det fria ordets qväfvande, att man aldrig förr sett dess like, och ställde sålumda sitt namn bland antalet af ljusets och sanningens hittraste och farligaste förföljares. Boktryckare och bokhandlare inskränktes till ett bestämdt antal, af endast dertill privilegierade Personer, och deras yrke underkastades den noggrannaste uppsigt och kontroll, som knappt äger rum i anseende till gifters beredning och försäljning. Det upphörde säledes helt och hållet att vara den allmänna meningens välgörande upplysarinna , folkmeningers och Sanningens uttryck, organen för statsborgarenas fria öfverläggning om allmänna ärender, medlet till det rättas förfäktande och den lidna orättvisans framställande inför samtidens tribunal; det blef tvärtom, i allt som på minsta sätt stod i sammanhang med politiken, förnedradt till den absoluta maktens verktyg, till lörvillelsens organ. Hvarje skrift, som till ämne eller; j Jå