Aftonbladet – 30 januari 1837, sida 3

a Gen. Adjut. Platen kan bevisa den bristant a helsaingen, synes således vådan deraf för de tifelande icke lsgligen kunna blifva stor. Insät lidaren medsifver gerna, att all konvenans fo ildrar af en bildad person denna uppmärksarah iloch vill ogerna tre att någon Officer finnes, so .iskulle vilja uraktlåta detta, i hvad förhållanc -Ihan ock stode till sin chef. Det andra skäl 1 för arresteringen eller att kaptenen, fast för de gen permitterad, icke anmält sig hos chefe saknar åter all grund ens af bilhghet, då ing författning af denna tendens finnes, och ir -IReg:ts Ordres befallt det. Att tjenstgöranc Msjoren vid ett annat tillfälle erinrat kaj tenen om denna såkallade skyldighet, bevis väl ingenting, då en nyckfull chef den ena går I gen fordrar, en uppvaktning som han den and gången afvisar med tillsägelse genom betjeninge ät den uppvaktande, att dess åkdon är förspänt vid porten. Båda dessa Kaptenens förseelser, fall den sednare så kan kallas och den först kan bevisas, emot Kapitenens, som man hoppa på sanningen stödda nekande, utgöra dock vi icke så svåra fel att de med tecken till ski kunnat leda till en månads arrest i högvakt Man får nu se huru Öfverdomstolarne anse den na reg:ts chefs åtgärd, om icke här bör tilläm pas reglementets befallving om ansvar å för man, som missbrukar den extrajudiciella bestrafl ningen. — Men man lemnar derhän, med hvad rättighe Jen Chef ålagt en så beskaffad bestraffning — Detta kommer att upplysas genom målets ut gång. Hvad som är mycket mera förnärmand för en fri medborgare, om ock inskrifven irul ;lorna, är orderna af den 1 Sept. och 8 Okt s. å. hvarigenom samma Reg:tsChef befallt Kap ten Arrhenius att inflytta inom 3:dje Majoren komp. distrikt och icke derutom sig begifvi lutan ser:ftug permission af Reg. Chefen. hvilken således kan neka denna permission. Större våld kan man väl icke tänka sig. Väl åligge: 2:a kapten att hemma i landet, turvis med ötriga oflicerare, göra tjenst, men K. M:t har en gång utnämnt honom till kapten på stat, ehuru hans kompagni först i krigstid !ormeras; han kan således aldrig göra mindre än kaptenstjenst, d. v. s. hafva kompagni-befälet. Men här synes att cheen, utan att Tit. Arrhenius fått emottaga detta hefäl, ändå bestänst ett kompagniz3 gräns såsom den krets, hvarinom bemälte kaptea hela sin tjenstetid får röra sig, utan permission (som troligen hädanefter nekas) sedan man äfven finner honom förbigången till kompagni. Detta är, man måste tillstå det, ett bra hårdt öde, men ännu värre vore det om detta exempel af militärdespotism blefve prejudikat för ardra. Man kan ju föreställa sig en officer, boeude inom sitt kompagnis distrikt på gränsen af ett amnat eller tll och reed uti ett annat närgränsande län äga eller arrendera en landtesendom på en fjerdedels mils afstånd från sin bostad. Denna officer har ådragit sig chefens ovilja, förtjent eller oförtjent. Han erhåller orler att ej våga begifva sig utom kompagniet, och han får således ej en gång färdas till sin e;endom på 2 timmar, utan permission af cheen, hvartill fordras längre tid, innan den kan unna expedieras, om den ock beviljas. Hvad r följden? Han måste lemna tjenstea och med: rämelse erinra sig den stund, då han inträdde elt stånd, hvars ändamål är att försvara foterlandets sjelfständighet, men hvari han sjelf ir röna motsatsen. Öch just genom ett sådant fskedstagande vinner den förföljande sitt ändaiål, och den som är målet för förföljelsen står tan bröd, ofta icke ensam för sig, utan äfven ör enR familj. Man må ej tro, att endast inom egemenvtet N:o 6 gnistan till en sådan desposm är väckt om icke ännu i full låga. — Nej! 2an ser äfven på andra ställen dylika medel 19t underhafvande stundom begagnas. Men — äger man, — det är ju officerarnes eget fel att e ej åkulla lagens biträde mot sådane despo-! ska tilltag. Härpå svaras först, att militärlaarne äro de mest obestämde af alla; kunna lkas, snart sagdt, huru vidsträckt som helst, ch då man känner den gamla principen att! idrig en förman skall hafva orätt mot en uwunerhafvande, vet man att detär ej stort värdt att laga, helst straff blir följden, om klagan på nåot sat kan tydas vara obillig. Det andra och ufvudsaklige skälet,5 som hindrar officerares klaemål, är åter det stora beroende, hvari de stå Il sin regementschef. En subaltern eler anre kapten äger chefen rättighet placera på vilket kompsagai som helst icom heada regeNAeNntet. Denna rätäohet ämnad till fördel för SSJ omv Lammnd