Aftonbladet – 30 januari 1837, sida 2

Jas MO OCH fUEbe MEL al UtLy GUL: oh Pare, Lemligen såsom bildande af egen fri p oduktiouskraft ett plastiskt uttryck för den okroppsliga bild, som skalden framställt för hans inre öga. Men om denna inkarnation af en gifven karakter utgör ett nödvändigt vilkor för något högre konstnärsvärde, så är den likväl icke tillräcklig alt ensam konstituera ett sådant. — Derti!l fordras något mera. Man måste här, såsom i all annan konst, icke blott vura herre öfver si.t ämne, utan äfven herre öfver sig sjelf, om det tillåtes oss att begagna delta uttryck, ehuru de:t ligger en ordlek, eller med andra crd, skådespelaren måste icke sllenvast icke hvad man kallar falla ur sin roll, han måste äfven akta sig att flyga öfver den. Han måste veta ait återhälla sin häorycksing, sin sjudande kraft ivom det hit intill skall du gå, men icke vidare, som i den gfna karakterens olika momenter ligger uttaladt. Detta är det andra vilkoret för den stora konsten, och då det förra inuebär någonting af hvad Jean Paul kallar ein tichtiges Genie, hvilket är en guds gåfva, innebär detta sednarte dertill äfven studium, mycket, outtröttligt studium af verlden, konsten och af sig sielf, något som åter beror på ens egen vilja; törst genom föreningen af dessa båda reqvisita är ett sannt konstnärskap, i detta ords strängaste bemärkelse, möjlig, och om herr StjerBström verkligen 1 rikt mått eger det ena af dem, her han deremot, hvad det andra beträffar, eu lång bana att ännu vandra, och det beror på hans egen alfvarligare etler ytligare åsigt af konstens värde, om han här vid lag skall stanna på halfva vägen. Att honom verkligen ännu felas mycket för att eröfra konstems krona, har sålunda äfven i hans utförande sf Josephs roll vid flera ställen icke undfallit den strangare uppmärksamheten; han är icke i stånd att regera sig, han har en oemotståndlig drift att i tid och otid kasta sig in i det tragiskt pathetiska, han låter, bast som det är, hänföra sig af sin sjudande värma, och han är då icke sig sjelf, men icke heller i närvarande fall Joseph, utan pågontng på fri hand alldeles sjeliskapsdt, Gud vet hvad. Imedl!ertid eger han deremellan en mängd glanspunkter i sitt spel, momarger af, vi kunna säga det, utomordentlig natur och sanning, och hans utförande af denna roll torde väl, oaktadt en och annan brist, ändå i sm helhet icke på någon åskådare förfelat en sällspord effekt. Man har velat finna ati Hr Sijernström ötverhufvud i bela andra akten är all deles för stark, men vi hafva svårt att förena oss i detta omdöme. Det beror helt och hållet på i hvad stadium af ynglingasldern man ärnar förlägga Pojkens karakter. Joseph är visserligen en stor tjufpojke och har wycket barrshgheter för sig, men flera ställen i så äl förra som sednare akten gifva icke otydligt vid hageden, att författeren föreställt sig sin Joseph, såsom Hr St. tagit rollem, närmare mannaän barnaåldern; i Josephs hela sätt att gåt ll väga, i de räsonnemanger, hvarmed ban söker imponera på generalen, finnes någonting manligt och moget alltför tycligt uttryckt, för att kuurva förbises. Och dssutora ligger just i deita så mycket som möjligt skarpa af tvence kontraster inom samma karakter, ett i verkligheten ingilunda ovanrhgt fenomen, det egentligen pikants och poetiska af rollen. Vi skulle härvid snarare vilja anmärka, att fr Stjernström, för att icke göra den förändring, som i sudra akien föreställes under så kort tid som en natt ha försiggatt i Josephs karakter, osaanolik och stötende, gerna skulle kuona ivolägga till och med litet mera kraft, än han nu gör, i åtskilliga ställen äfven uti första akten, der rollen verkligen lemnär tillfälle dertill, så att detta förhållande af ett under pojkaktighetens yta slumrande mavligt alfvar mera konseqvent blefve antyct. Hr Sundberg, en ung aktör af liksledes rätt lofvande anlag, hvilken alternerar i denvaro dl, har tagit den helt annorluuda, måhända mera al ett lofvärdt bemödande att vilja gå sim egen Väg, an af förbiseende utaf de omständigheter, som tyckas oss tala för förerrädet af den synpunkt, hvarur År Stjernström uppfatta den. Hr Sundberg behandlar den såsom liggande ni mare bor naåldern; i de rent barnsliga scenerna i första akten är Hr S. verkligen ganska lycklig, och med sin vackra röst och sitt ivtagande yttre dertull förfelar han icke att imponera på åskådaren. I kraftsceneraa uti andra akten uppstår likväl objelpligen just genom det sätt, hvarpå han uppfattat rollen, någonting i vårt tycke onaturligt — vi vilja icke säga at icke Hr 5. med en anran åsigt af Josephs karekier möjligen skulle kunnat undvika det; — man har Eksem Svårt att fAkL 6 ad datta I raftve