Aftonbladet – 28 januari 1837, sida 3

ind 1 UTLla VO MILDA al UV VAL III UCL lättsinnige turen, som endast tänker på sil snurra och sitt kroaväggspel. Hau ilar til I generalens hotel, för att träffa Altred. Hän. delsen förer här i stället gensrelen sjel i hans väg. Det är en gammal uta tvilvel ganska aktningsvärd herre, ren svåra I beka ad med gikt och till följe deraf ett humöi Jatt vilja bita näsan af folk. Joseph, ehuru til len början litet tafatt, låter likväl icke afskräcke Isig, han tittar herr generalen dristigt i ögonen, uppenbarar för honom utaa omsvep i ett ädel Thjertas okonstlade och varma språk hans hög(grefliga herr sons nedriga bedrageri, och yrkar I ögenblickligt giftermål raellan Aifred och Elise. Nu är general Morin verkligen en man af i botten gamska vackra grundsatser , men ehuru, lik de fleste Napoleons vapenbröder, sjelf utgången ur folket, har han icke efter sia upphöjelse kunnat bevara sig fullt obesmittsd af de fantasier om ståndets värde och oro hvad man kallar konvenans , hvilka äro så gångbara på samhällets höjder. Tan inser således visserligen allt det afskyvärda och usla 1 sin sons uppförande mot den olyckliga flickan och hennes familj , han finner sig sjelf derigenom vanärad, han är färdig att göra ganska mycket för Elise, han har till och med hjerta att skjuta sontn från sin åsyn, — men ett giftermål! att tillåta jett giftermål mellan en grefve Morin och en fattig ofrälse flicka, — hvilka anomalier i menrniskans psykiska organism! — någonting sådant, gud bevare oss nådeligen denibån! En svägerska till generalen, ett lättsinnigt och bondI högfårdigt stycke baronessa, kommer som en ond demon härvid vål till pass att uppblåsa hos den gamle mannen högförnämheters och de aristokratiska konsiderationernas minsta gnista. Hon är just vid detta lag sysselsatt som bäst med (alt negociera ett högst lysande pardi mellan hennes gullgosse Alfred och en flicka af en bland de äldsta andliga familjer i landet. En tanke på någen förbindelse med Josephs syster vore således dubbelt oförlåtlig. Och måhända för forsta gången på år och dag eger nu för några minuter ett slags sympathi rum mellan generalen och hans svägerska, i stället för en anners bos dessa kära fränder snart sagdt till ett ordspråk voraen inbördes motsägelseanda. Men Juseph är en gosse med hjerta i bröstet, och ger icke vid första motgång sim sak förlorad. Han förmår genom en oskyldig list sin syster att sjelf följa med honom till Alfreds far, på det hennes skönhet, henres oskuldsfulla blick, hennes intagande väsen måtte komma honom till hjelp i hans anfall på generalens fördomar. Han håller tal och räsonnerar, han ömsom skrattar och är förbittrad, han vet icke på hvilken fot han skall stå. Gamla grefven har ergedlertid redan fattat lifligt deltagande för den ärliga gossen , och blir allt mer och mer uppmjukad , då han nu får språka om förtroligt med hans syster sjelf, den shulda varelsen, så skön, så barmsligt god, och så olycklig! . . . . Han beslutar till en början att i alla händelser, för att åtminstone till någon del kunna godtgöra sin vanbördige sons fel, behålla henne qvar hos sig; hon skall icke mer lemma honom, bon skall läsa för honom, se em honom på gamla dar, vara hans dotter. Men herr Alfred måste hon glömma, — stackars liten, bon älskar den ovärdige dock ännu för högt till det! — Alfred är ivgeniing mera ör sin far; osktadt alla bedyranden att han allid menat ärligt med sin förbindelse med Elise och att blot fruktan för fadrens missbilligande örmått honom att i denna kärlekshaudel taga ills vidare sin tilflykt till en tvetydig mystifiation, har han som en låg skurk blifvit stött ir generalens famn. Och grefve Alfred har i förtviflan skyndat till rigsministern och utverkat tillstånd för sig att räda i utländsk tjeust. Han vill vända rygsen åt detia olyckliga Paris. Han återkommer ill sin far endast tör att bjuda farväl; det är sans fasta beslut att, om han icke skulle med itt blod på slagfältet försona sitt fel, hkvälicse vända tilbaka förrän han gjort sig åter värig sin fer och sin Elise, den han numera älkar mer än någonsin. I detta afskedets stupd går generalen ännu et teg längre än nyss. ?Nå väl — säger han, — sedan du gjort dig sjelf ett ramn och visat ig värdig dottren till en gammal oflicer, så om tillbaka; jeg vill då se till, om jag kan beilja dig Elises hend . . 7 Joseph hoppar jemnfota af glädje. Men su kokar den förnäma svägerskan öfver f galla. Det skall aldng ske! ropar hon; vilken horrör skulle det icke rara, lamtär