FR nn 1 Itrades, särdeles i rigtreizg till en centralisera ) Idespotism, emedan den var häfstången för til vägabringandst af de materiela krafter och me Idel hans planer fordrade o. s. v. Men någo sjelfständig kraft och fri nationalitet skulle in lgenstädes få utvecklas, utzn de regeringar oc folk, hvilka hörde till hans rike, enda: i hans vilja eller hans nåd att tacka för sin ex flstens. Häraf Italiens styckande, ehuru han I varde så lätt kunnat göra det till en hel stat; Tyskland, mifostret Rhenförbundet, samt å en sidan dess furstars förnedring till Kejzarens sa Itraper, och å dem andra folkens till slafhopa under deras furstar, som i anseende till felken blifvit bekladde med oinskränkt makt; Frankri ke3 omedelbara välde, sträckt ända in i Tyskland hjerta, och Tyska threners besättande med Fran. ska herrar; i Holland handelns uppoffring å hatet mot England, dess bästa provinsers bort tagande och slutligen dess fullkomliga införlif yrnde med Frankrike; i Polen den torfaga or. ganisationen af ett åt Saxen förlänadt hertigdöre: Warschau, i stället för det sjeltständiga natiorell riket; öfver, allt slutligen tunga gärder i penninga och menniskor, och, så vidt möjigt, Fransysks lagar i synnerhet konskripstionslegen och äfver den civila, Fransyska inråttningar och förvalt ningsformer, gynnande för despotens interesse, samt det, äfven af hat mot England, nästan til vanvett stegrade så kallade kontinental-systemet Aldra tydligast vitnar om denna egennyttiga mot folkens rött och interesse fiendiliga politik det försvar, hans snillrike broder Lucien skre for honorna, i anledning af några förnärmande ställee i General Lszsmarques memoirer, hvilker skrift först utgafs i Londor, och sedan med några tillägg trycktes i Paris under titel: La werite sur les cent jours par Lucien Bonaparte, suivie des documens historiques sur 1815. Det Kejserliga familjstatutet af d. 30 Mars 1806, hvarigenom Napoleon dömde alla sia familjs medlemmar tili det fullkemligaste beroende af honom , såsom Framkrikes regent, är bekant, äfvensom der regel, han offentligen och uttryckligen inskärpte hos dem, han gjorde till regenter: Er förste pligt fäster Er vid kejsaren, den andra vid Frankrike, och först efter dessa båda följar Er pligt mot Edra folk.i Med hänseende till sådana förpligtelser, hvilka måste uppröra hvarje bättre känsla — som äfven sedermera förmådde Ludvig Bonapart att nedlägga Hollands krona, den han fann venmäktig att befordra hans folks väl — berättar Lucien en nästan naiv sjellbekännelse af Napoleon, i anledning af den thron han erbjudit Lucien. Vid konferensen i Man ua , så lyder hans berättelse, frågade jag, om jag i den stat han ville anförtro mig, hvem denna än måtte blifva, kunde haadla i det inre, efter min egsn öfvertygelse, då jag öfverlemnade alla yttre ärender åt hans högsta ledning. Jag förstår dig, yttrade han , och vill svara dig lika frimodigt som du frågar mig. Så väl i hänseende til! de inre, som de yttre angeligenheterna, måste alla de mina lyda min vilja. Du torde kanske vila spela Medicis i Florenz? (hvars thron var Lucien erbjuden). — Nej, det behagar mig icke. På Frankrikes interesse måste allt syfta, xonskription, lagstiftning, utskylder, allt, allt i er stat måste ske till min kronas nytta. Skulle jag eljest icke uppenbart bandla mot min pligt och mitt eget interesse? Kan du neta,. utt om jag lät dig göra som du ville; skul-, e det lugna och lyckliga Toscana väcka de Pransmäns afund, som reste dit?? — Jag örstod fullkomligt Napoleons skä!. Hans upp örande mot sina bröder var ej gynnande för lesse, men endast de och deras folk hafva ätt att beklaga sig, och Frankrike kan i deta förfarande endast se den store konsulns själ, len tillgifne borgarens gömd under den kejseriga diktaturens lysande mantel. — Här är för frigt tydligt, att, hvad Frankrike angår, här roderskänslan mutat Luciens omdöme. Det ar mnemligen ieke blott de främmande foler, som hade orsak att beklaga sig, när han örbjöd de kejserlige ståthållarne att behandla em väl, d. v. s. mildt och menskligt, utan fven sjeifva Frankrike blef ett offer för den ; ejserliga ärelystuaden, när Napoleons regeringsI ystem försatte det i ett sådant tillstånd, art detl kulle nödgats afundas de at dess starbalare konsamt behandlade vasallstaterna. i Vi vilja nu kasta en blick på Napoleons ince styrelsesystem. De främmande folken hade, l är man misshandlade dem, ondast att derför c aklaga sin egen svaghet eller krigets hårda ö; ( 1 nn ; e. Men Frankrike, som med förtroer 72 kaat siz i sin egen medborgares armar. Frank