Aftonbladet – 27 januari 1837, sida 1

tIvitvVatllta UTVallL II DI UTIUTL, Uta la MuU ULlULL redogöra för det vigtigaste deraf. Vi skole i morgondagens blad återgifva den mera fullständigt.j Frankrike. Deputerade-Kammarens allmänna debatt öfver tacksägelseadressen var af mindre betydenhet; men diskussiouen öfver dess serskilda paragrafer blef deremot så mycket intressantare. Vid den tredje, som handlar om den allmänna freden, begärde Hr Odilon Barrot följande tillägg: Europas luga kan ej bättre betryggas, än genom alla de rättigheters helgd, som uppkommit genom afslutna fördrag, och bland dessa rättigheter intar det fordna Polens nationalitet, ännu som förr, det förnämsta rummet i Frankrikes ögon.? Då härom skulle röstas genom ledamöternas uppstigande eller qvarsittande på sina platser, syntes resultatet osäkert, ehuru man förnyade operationen ; man nödgades således företaga balottering, hvarvid 189 röster blefvo för amendemeatet och 181 deremot. Det var sålunda antaget, och Hr Odilon Barrot öfverhopades med lyckönskningar och tacksägelser för detta resultat. Han besteg åter tribunen vid den följande paragrafens diskuterande. Den rörde Schweitz, och Hr O. fäste sig hufvudsakligen vid den Conseilska frågan. Om det vore sanntv, sade han, avad Schweitz påstår, men vår regering bestrider, ehuru dess törnekande, kan anses fullt öfvertyzande, om det vore sannt, att Conseil verkligen varit Fransyska regeringens spion, ech att vårt sändebud i Schweiiz icke desto mindre utgifvit honom för en farlig politisk flykting, samt begärt dess förjagande, så Jåge deri ett vanhedrande faktum, och ett rättvist tadel måste drabba den styrelse, som gjorde sig skyldig till ett så ovärdigt och listigt förfarande. Han begärde således upplysning derom. Hr Mold gaf denna på det sättet, ait han icke vetat om förhållandet med Conseil, att Hertigen af Montebello skrifvit till Hr Thiers det Conseil vore en flykting, ej någon spion, a han, (Mol) derföre yrkat på hans förjagande, men att saken för öfrigt egemiligen icke rörde det nuvarande, utan det afgångna kabinettet. Detta blef en uppmaning för Herr Fhiers att begära ordet. Han började med att framställa allmänna åsigtes öfver förfarandet med politiska flyktingar, och huru statsrätten kunde fordra, ej deras utlemnande, men väl att de ej skulle missbruka den gästfrihet, man beviljat dem. Detta hade flyktingarne i Schweitz likväl gjort, hvarpå expeditionen mot Savojen var ett bevis, och man hade derföre begärt, ait Schweitz skulle fordrifva de oroligaste bland dem. Deuna begäran bade Frankrike bitradt i ennot, hvilken man utskrikit sisom hård och opassande, ehuru den varit ganska moderet. För öfrigt hade Hr Thiers j välundertecknat, men icke skrifvit denna not. Ofver denna förklariog råkade kammaren naturligtvis i mycken förvåning, emedan den således tycktes antyda, det konungea sjelf vore dess författare. Thiers fortfor, att förmodligen hade Frankrikes begäran efterkommits, så framt icke (en olycklig episod inträffa. Jag ethöll, sade than, en dag en biljett från dåvarande underjstatssekreterararen vid inrikes departementet, Hr Gasparin, som uppgaf att Conseil vore en politisk flykting, hvilken bordeaflägsnas från Schweitz. Jag hade aldrig förr hört talas om denne man, och tillställde således Schweitziska regeringen noten. Vårt sändebud understödde denna begäran, emedan icke eiler ban kände något om Conseils egenskap af spion. Vi skulle i sanning icke, om vi det kännt, hafva inblandat polisiniriger i våra diplomatiska relationer (rörelse inom kammaren). Detta är hvad jag har att säga till min och Hertigens af Montebello rättfärdigande. Det torde vara nog, sit skydda oss och det då varando kabinettets ledamöter mot den förebråelse, man eljest med störste skäl kunnat göra oss. Hr Berryer påmiade om, att Conseil innehaft ett Fransyskt pass under det falska namnet Cheli, och begärde upplysning derom af då varande understatssekreteraren flr Gasparin. Denne steg upp och utvecklade ett vidlyftig: manuskript, som han författist, då ban redan blifvit tillspord om detta förhållande i adresskommissionen, och förmodade, att sakem sålunda ännu en gång torde komma till tals i kammaren. Innehållet deraf var i korthet, att har på dena tiden ej varit ansvarig minister, utan endast subordiaerad under Herr Montalivet, och att han således ej kunde yppa något, emedan det stridde mot hans pligt att förråda politiska hemligheter. a ee oe os