Aftonbladet – 25 januari 1837, sida 1

sednare icke förmå uthärda konkurrensen med varupriserne i andra länder; ech på detta sålt upphöra såväl industrienbs, som lardtbrukets produkter att exporteras från det Jard, som har det förfalskade cirkulatorsmedlet, emedan de icke kunna säljas ull hvad de kosta. Dewa är sättet, hvarpå metallmyntet uttränges af bankernes papper. Deras hvalf uttön mas snart för att betala utlänningens produkter. Nästa steget är inställande af speciebetalningarne, barnknoternes tetala sjunkande i värde sisom emsättningsmedel, ovanlig nedtryckning af Varupriserne, de skuldsattas undergång, och hoepandet af kapitzler i kreditorers och försigtiga kapitalisters härder. Betraktandet af dessa olyckor, den farliga makt Förenta Staterras bank tillkräktat sig, och som är oförenlig med vår konstitution, hafva föranlåtit mig att begagna den makt, Amerikanska folket anförtrott mig, för att bindra banken i sin gång. Genom den stöt banken lidit genem regeriugens vägram alt förnya dess oktroy, hafva utan tvifvel våra repubhkanska författningar undgått stora faror; men det är klart, att det enda resultat, som hittills vunnits, har varit att på ett helsosamt sätt odifiera allmänna opinionen, derigenom att det myntsystem, som grundlagen bestämmer, blifvit återgifvet åt landet. De serskilda staternas beslut, som förbjuda cirkulationen af bankgoter på små valörer, och Kongressens stadgande förliden session, att sådane noter icke finge emottagas i liqvider med staten, hafva utan tvifvel varit ett stort steg framåt i nationens politik, och återfört i vår inre cirkulatier större summor af de ädla metallene. Utan tvivel kommer denna början att åtföljas af ett ytterligare förbud mot cirkulation af banknoter på en ännu högre valör. Det beror på Kongressen att förbjuda de bankers begagnande såsom agenter för skattkammaren, hvilka genom fortsatt utgifvande af ne ter på små valer, lägga hinder i vågen för eirkulationen af gu I ech silfver. Presidenten omt lar nu huru spekulationsandan kastat sig på kzndeln med ouppodlad jord, och att statens länderier blifvit inköpta för banknoter, hvilkas värde allt mer och mer faller. Detta hade föranlåtit honom att utfärda en författning, som genom finansministern komme att föreläggas Kongressen, och enligt hvilken alla mbetalningar för jord, som staten försålt, komma att ske i specie efter den 15 Dec. 1836. Detta stadgande är dock ej ämnadt att gälla i afseende på andra personer än dem, som efter nyss nämnde dag köpa af statens länderier. Genom denna åtgärd skola köparne få med regeringen direkte ett göra, och icke, såsom hittills, med spekulanter, hvilka köpt jorden förmedelst bankkredit, och återsälja den till dubbla eller trea dubbla värdet. Betydliga summor af de ädlmetallerna skola också genom denna åtgärd 1indragas i cirkulationen. 1 afseende på frågan att bringa statsinkomsterne till lika belopp med statsbzehofven, fäs:er Presidenten Kongressens uppmärkssmbhet på de tullafgifter, som ärnu häfta vid åtskilliga af de nödvändigaste lifsförnödenheterne. — Tullafgiften på salt infördes ursprungligen såsom en krigsskatt, och den har utsn tvifvel fått fortsättas för att bidraga till statsskuldens afbördande, hvilken uppkommit genom kriget. Det finnes ingen vara, i afseende på hvilken en nedsättning i tullafgiften skulle blifva mera välkommen och mera gynmande för det allmänna bästa. Detsamma gäller i afseende på ved och lifsmedel. Rättvisan och välviljan fordra gemeåsamt, att de torftigare klasserna måtte befrias från afgifter, som icke nu äro nödvändiga för styrelsens underhåll, och som icke kunra annat än öka den fattiges nöd. Här följer åtskilligt om f. d. Förenta Staternes bank, och Federalstyrelsens tvistigheter med densamma. I afseende på den nya ektroy, denna bank förskaffat sig af lagstiftande makten i staten Pennsylvanien, yttrar Presidenten fölsasde: Innan oktroytidens slut hafva bankens aktienärer erhållit en inkorporationsakt af lagstiftande makten i Pennsylvanien stället att Nqvidera och betala Förenta Staternas skattkaramare hvad banken var densamma skyldig i kapital och interesse, hafva dircktörerna i den gamla bankeuv öfverlemnat alla handlingar, räkenskapsböcker och banknoter, och till och med bankens hela förmögenhet, åt direktörernei den nya korporation, hvilken handlkr såsom en fortsättning af den gamla. Den nya banken her satt i omlopp dez gamlas noter, och dock hade denna sednare icke