Aftonbladet – 24 januari 1837, sida 2

Den redan på förhand så mycket ortalade Pariserpojkew gjorde i går på Herr Sevelins recett sitt inträde hes allmänheten och 6mottogs med högljuddt, man skulle nästan säga, vid flera ställen enthusiastiskt bifall. Detta gällde med rätta så väl sjelfva komedien, som den populära recettagarens och Herrar Alwlöofs och Stjernströms spel. Af alla på sista tider å Kongl. Theaterns scen, uppsatta mindre pjeser är Parizerpojken onekligen i flera afseenden den intressantaste, och det är mycken anledning att tro den för thesterns ekonomi skola blifva hvad t. ex. Nya Garnisonen var på sin tid. Den förtjenar det. Vi skola med det första återkomma till denna nouveant för en utförligare framställning deraf. Till dessert på den så ovanligt gouterade förrätten hade beneficetagaren valt skådespelet ?Jenny Mortimer, en skäligen mager spis, till hvilken, om den icke skämde bort hela kalaset, man åtminstone ingalunda kaän lämpa det annars om kalaser gällande ordspråket, att det bästa gömmes till sist. Hvarken Hr Sevelins kostliga hvita mjöolnarkostym eller Hr Svenssons förfarliga kindskägg kunde gifra den nog pikant, for att icke kring munnen på en och annan af åskådarme en viss illa bekämpad muskeldragning liksom till gäspning förmärktes mot slutet af spektaklet. Klockan var också elfva, då ridåen föll. Det vederbörliga imnbojtandet af Hr Sevelin efter pjesen kom i så måtto väl till pass såsom en liten väckelse för de at John Blund bekajade, eller ungefär hvad kyrkstötens bultning är i landkyrkorma. Hr Sevelin gjorde publiken sin komplimang i ett litet poem. En anmärkning i all oskyldighet torde tillåtas oss angående hvad deri nämndes om de svårigheter, den seeniske artisten hafva att bekämpa på sin bana; att sådana finnas, är visserligen mer äm sanmnmt, och detsamma gälle: om allt slags konstnärskap; men det föreföll trohgem mången vid detta tillfälle litet hors de propos att få höra det från en artist, hvilken, son