sem gaf åt somliga stater mycket mera och å andra mycket mindre, än dem med rätta tll kom? Om Federalregeringen företog sig, att uttryckligen befria son:liga staters importer, produkter och manufakturer från alla tullafgiiter, och att i stället lägga höga på andra staters, så lige deri ingen större orättvisa, än i det föruträmnda förfarandet. Det vore lätt att ådsgalägga, huruledes, gemom utförandet af denna priocip, de stora staterne i Unionen icke blott komme att kontribuera sitt lagliga bidrag till underhål!ande at Federalregeringen, utan; äfven till en del att erlägga hvad som erfordrades för att unde:hålla regeringen hos deras mindre bundsförvandters men det synes onödigt att ingå i denna detalj, da den allmänna principen är så uppenbar. Det är omöjligt antaga, att ett system, som har sådana följder, blifvit sanktioneradt af grumdlegens stiftare, då de lade beskattningsratten i Kongressens hand; och Presidenten ylrar sig vara förvissad, att en mogen profning af ämnet skall öfvertyga en hvar, att oöfvervinnerliga svårigheter möta verkställigheten af hvarje plan, hvars ämdåmål är att samla inkomster för staten, för att sedermera åter utdela dem. Kongressen har endast makt att pålögga skaiter för att betala Förenta Staternas skulder, organisera det allmänna försvaret och för att befordra staternas gemensamma bästa.? Det finnes intet stadgande, som ger Kongressen rättighet att samla landets förmögenhet, under benärn ning af statsinkomster, för att åter utdela den ijemnt eller ojemnt förhållande emellan staterne eller derss. invånare. Man kan också verkligen aldrig förmoda, att en sådan idde lig staterne i sioret, när de antogo grundlagen. Förhållandet härmed må vara hurudant som belst, så är den enda såakra regeln vid tolkningen af den makt, som blifvf Federalrege:ingen tilldelad, att antaga, det saknaden af att uttryckligt bemyndigende att behandla ett så vigtigt uch delikat ämne, bör anges lika med ett förbud. Men om också Federalregeringens makt i detta hänseende vore mindre tvifvel urderkastud än den är, så borde dock, sådan grundlagen för närvarande är beskaffad, vissa omständigheter tagas i beiraktande, på hvilka den sednaste erfaremheten hänvisar, och i följd af hvilka det symes vara en pligt, att icke taga sin tillflykt till ett sådant system. Hvar och en skall utan tvifvel medgifva, att statsregeringarnes enke!het och sparsamhet hufvudsakligen beror derpå, att samma personer eller deras fullmäktige, som bevilja de penningemedel statsbestyret erfordrar, äfven äro de, som betala dessa medel. Om derföre anslagen göras öfverdrifna och med slöseri, så måste äfven en motsvarande förhöjning i skatterre ega rum, och folket, som erfar det, kommer nödvändigtvis att granska karakteren af de åtgärder, som på detta sätt öka dess bördor. Genom folkets och dess representanters vaksamma öga på deras eget interesse tvingas regeringarne i de serskilda staterBa inom sparsamhetens grämser, och qvarhållas dervid. Men om de, som bevilja medlen, icke hehöfva taga dem ur egen pung, utan erläggandet deraf påbördas en mera på afstånd stäld och mindre ansvarig klass af folkrepresentanter, hvilka kunna åtkomma folkets penningar genom en indirekt och omärklig beskattning, då fianes all anledning till den farhåga, att slöseri snart kommer att träda i stället för de utmärkande drag, sem hittills gifvit Amerikanska folket skäl att med så mycken stolthet och tillförsigt i statsregeringarne skåda hufvudstöden för dess statsförbumnd och frihet. Statslegislaturerne skola då, i stället att inskränka statsutgifterne till den minsta möjliga summa, taga folkets biträde i anspråk för sitt slöseri, och oupphörligt bestorma federalregeriegen med begäran om ökade bidrag. Staterne skulle småningom förlora sin rena karakter och oafhängighet, de skulle icke våga knota met federalstyrelsens åtgärder, för att icke förlora bidragen derifrån ; allt skulle tendera till en konsolidering af interessen, ett vidt utbredt förderf skulle sammanhålla dem, och blott kunna utretas genom någon sådan bledig revolution, som ibland siörtat de despotiska statssrstemerne i gamla verlden. Presidenten drager af allt detta den slutsats, att säkraste medlet till afhjelpaude af alla dessa olägenheter, är att icke upptaga större statsinkomster , än som erfordras för statsbestyrets Bång. Hvarje serskild stat bör underhålla sin regering, och i billig proportion bidraga till utgifterne för federalstyrelsen. På detta sätt uppTT LT ak oo